Gå ner i vikt snabbt - Håller det i längden?

För några dagar sedan la jag upp några rader på min facebook-vägg och i vår grupp MST-Mythbusters om vad jag tycker om kost- och träningsupplägg som får folk att rasa i vikt på kort tid. Texten gick visst hem rätt bra hos många så jag tänkte lägga upp den här tillsammans med svaren på några av följdfrågorna som dök upp.

Jag funderade först på att lägga upp länken till blogginlägget som min text var en respons på, men jag valde att inte göra det då det lätt kan uppfattas som att jag skulle ha skrivit detta med intentionen att smutskasta eller kritisera verksamheten av personen som skrev inlägget. Min text riktar sig alltså inte mot någon specifik person eller verksamhet, utan endast mot själva konceptet att hjälpa folk att gå ner i vikt snabbt. (Under förutsättningen att personen har för avsikt att hålla den nya vikten.)

Min respons var alltså följande:

"Att hjälpa någon att drastiskt gå ner i vikt via ett kostschema som den med störst sannolikhet inte kommer kunna hålla i mer än kanske några månader är ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar på. Precis som om en naprapat eller kiropraktor som justerar din rygg men INTE går till botten av vad som orsakar dina problem och som INTE ger dig tips om vad du kan göra för att problemen inte ska återkomma.


Båda delarna får klienten/kunden/patienten att må bra för stunden och får den att återkomma när problemet dyker upp igen då den ser det som "sitt eget fel" eller något oundvikligt. Kunden vet helt enkelt inte bättre.

Karaktären Harvey Dent tappade sin objektivitet som följd
av en tragisk livshändelse. Han trodde fortfarande att han
gjorde det rätta när han började döda alla som hade med
hans misär att göra.

I mina ögon så maskerar man en verksamhet som endast går ut på att tjäna pengar med att man faktiskt skulle göra något bra för individen. Men egentligen är man inte bättre än en knarklangare som hjälper sina kunder att fly sin verklighet för stunden.

Sen kvittar det om man gör det i "god tro". "Ingen skurk ser en skurk när den ser sig själv i spegeln" När flera källor kritiserar hållbarheten av ens arbete så bör man inte vifta bort kritiken med motiveringen att man hjälper människor. Om man verkligen bryr sig om människorna man "hjälper" så bör man försöka granska sina egna metoder objektivt och ställa sig frågan "Gör jag verkligen mitt bästa för att hjälpa den här individen?"

Att istället bana in bra levnadsvanor eller smärtförebyggande träning tar längre tid och ger inte lika häftiga resultat på lika kort tid, men det ger resultat som håller betydligt bättre i längden.

Jag själv kan lägga upp kost- och träningsupplägg som skulle kunna hjälpa mina klienter att rasa i vikt på några veckor, men det skulle inte förmå mig att sova gott om nätterna. Jag vet nämligen att även om deras välmående förbättras för stunden så börjar deras resa tillbaka mot ruta ett så fort vi avslutar samarbetet. Fastän jag är en ganska fattig man så väger mina principer alltid tyngre än att jag skulle tjäna pengar på att "låtsas" hjälpa någon."

Bland kommentarerna på min väg dök bland annat denna intressanta följdfråga från Anki Sundin upp:

"Hur ställer du dig till att motivera till fortsatta goda vanor genom en snabbstart och därefter hållbart upplägg?"

Detta är en fråga som jag har reflekterat över en del tidigare med. Mitt svar var följande:

"Väldigt bra fråga, Anki Sundin. Jag lutar dock mer åt att först lära ut "underhåll" för att sedan eventuellt lägga in en period med en mer begränsad kostregim.

Jag tror att de flesta har svårt att förstå att underhåll på en ny lägstavikt kan vara betydligt jobbigare än själva viktnedgången. (Vilket jag har gått in på ganska djupgående i min artikelserie om leptin och fettceller.)
Om du tänker dig att inlärningen av viktunderhåll är "jobbet" och att själva viktnedgången är "lönen". När är du som mest motiverad att jobba? Innan du har fått lönen eller efteråt?
Därför kan det av motivationsskäl vara bättre att lära ut underhåll/bra kostvanor innan en mer extrem diet istället för att göra tvärt om. Har du redan gått ner i vikt och inte inser utmaningen som underhåll ställer på dig så kommer du inte vara lika mottaglig för den informationen heller.

Kiernan et al. kom så sent som förra året fram till att personerna som lärde sig underhåll INNAN viktnedgången behöll sin nya vikt betydligt bättre än testpersonerna med den omvända strategin. Studien utfördes på 267 överviktiga kvinnor.
" Maintenance First participants regained significantly less weight during the 12-month follow-up period (6–18 months) than Weight Loss First participants (M = 3.2 lb, SD = 10.4, vs. M = 7.3 lb, SD = 9.9 [M = 1.4 kg, SD = 4.7, vs. M = 3.3 kg, SD = 4.5]; t = 3.3, p = .001, d = 0.4). Conclusion: Learning stability skills before losing weight was successful in helping women to maintain weight loss without intervention staff contact during follow-up."
http://www.medscape.com/viewarticle/773612 " 

Som du kanske märkte så gav jag aldrig något direkt svar på huruvida det är möjligt att behålla vikten efter snabb viktnedgång. Och det var inte riktigt meningen med inlägget heller. Även om jag inte ser det som en bra strategi så tror jag absolut att det är möjligt. Det jag ville framhäva här var att beroende på vilken strategi man väljer så kommer oddsen för att lyckas att variera. 

Just nu är jag övertygad om att en långsam approach eller åtminstone en inlärning av bra kostvanor INNAN en hård diet är betydligt effektivare för att hålla sin målvikt i längden än att först gå ner i vikt snabbt för att senare försöka lära sig att sköta sin kost.

Edit 31/01: Passande nog dök denna artikel upp i Metro idag: Maria, 34: Jag fick ätstörning av personlig träning
Det är precis den här risken jag ser med upplägg där man ska ner i vikt snabbt. Och det oroar mig innerligt att det finns så många PT's där ute som inte tänker längre än att "Du måste kunna sälja resultat för att lyckas som PT". Är det verkligen värt att ta risken att sabba någons inställning till kost och träning för resten av livet bara för att håva in lite cash? Jag tycker inte det.

Jag har skrivit en del om det i tidigare inlägg som "Bättre att träna lite än att inte träna alls - Framförallt för psyket!" och "Hur ditt kostschema kan förvandla dina vänner till sabotörer - och varför det inte behöver ske"
 

Följ mig på Twitter eller gå med i vår facebookgrupp MST-Mythbusters! Mer samlad kompetens inom kost, träning och hälsa hittar du ingen annanstans på svenska facebooksidor.  

Lärdomar av tävlingen, ny blogg, ny arbetsplats och flytt till Göteborg!

Hej alla goa och glada!

Det har varit ganska tyst här på min blogg de senaste månaderna och det har en rad olika anledningar. Jag har tävlat i Alströmertrofén, har blivit rekryterad till att börja skriva på Träna Styrka, jag håller på att byta arbetsplats från Life i Långedrag till Fysiken (alla anläggningar) och jag har skrivit på uppstatsen det har, till allas stora förundran varit riktigt fint sommarväder i Sverige det här året, så jag har passat på att njuta av det också!

Altrömertrofén

Har du följt den här bloggen det senaste året så kanske du har snappat upp att jag skulle ställa upp i nybörjartävlingen, Alströmertrofén som gick av stapeln den 15/6 i år. 

Kort och gott: Jag hamnade på en 8e plats (av 10) på samma poäng som killen som kom 7a. Han hade dock fler poäng på första bedömningsronden och vann därför över mig. Vad jag har kunnat se på bilderna så är jag helt överens med domarnas beslut, även om det är lite surt att jag inte kunde knipa 7e-platsen där. Hade jag min posering varit snäppet bättre och jag hade varit lite hårdare så kanske jag hade kunnat knipa den platsen också!

Men som jag har förklarat tidigare så satte jag inga allt för höga mål på mig själv. Främst av allt så ville jag lära mig så mycket som möjligt av redan samt leverera en riktigt bra show! Och jag tror att de som såg mitt fria program håller med om att jag lyckades rätt bra med den biten också!

Fler bilder på mig och min konkurrens kan du hitta här:
http://www.muscle.se/gallery/index.php?gallery_submenu=761

Av bilderna att döma så verkade jag även ha hyfsat bra koll på poseringen, vilket var en trevlig bonus! Stort tack till Andreas Holm och Oscar Björk som hjälpte mig mycket på den fronten. Oscar var dessutom min coach på tävlingsdagen och försedde mig med en massa bra tips på de sista timmarna innan jag skulle upp på scen och Andreas gav mig värdefulla tips angående förberedelser inför den sista dagen veckorna innan tävlingen.

Hela resan var otroligt lärorikt och jag skulle rekommendera alla som någon gång vill hjälpa andra att komma ner till en riktigt låg fettprocent att själva bege sig ut på den resan. Jag är 100% säker på att jag hade kunnat komma in med en bättre form ifall jag hade överlämnat både träning och kost till någon annan. Inte för att min kunskap inte räcker till, utan snarare p.g.a. något som jag kallar ”tränarparadoxen”.

Med den syftar jag på det paradoxala fenomenet av att många bra coacher som har lyckats åstadkomma riktigt bra resultat med sina klienter mysteriöst nog inte kan lyckas få lika bra resultat med sin egen träning. Martin Berkhan och ett gäng andra coacher från staterna har alla skrivit var sitt inlägg för att förklara fenomenet HÄR. 

I korta drag handlar det om att man undermedvetet inte kan vara en auktoritär person mot sig själv. Av liknande skäl som det ofta brukar vara problematiskt att träna familjemedlemmar.

“Well, simply, because someone who knew you when you were in diapers–before you had ANY level of knowledge–has a hard time viewing you as an authority.  Even if this person consciously appreciates your insight, on a deeper, subconscious level, they don’t feel any real impetus to listen you

The same thing applies to you, yourself.  The only person who’s known you longer than your mom is YOU.  And so even though you can dish out advice, sometimes your subconscious residual self image–that is, your view of yourself and specifically who you USED to be–is so strong that it supersedes your conscious belief in your own advice..” - John Romaniello

Bara därför tror jag att jag hade fått bättre resultat om någon annan hade dragit i tyglarna. Om det hade varit så mycket bättre att jag hade kunnat gå om mer än en av mina motståndare vet jag inte. För det tror jag fortfarande att jag var några kilo muskelmassa för liten.

Beslutet av att köra på helt egen hand var dock att jag ville göra det helt och hållet på mina villkor och därmed även göra mina egna misstag. Jag tror att jag lärde mig mer på det viset än om jag blint hade följt någon annans anvisningar.

En av de största insikterna som jag fick under dieten är just vad mitt debutinlägg handlade om på Träna Styrka; nämligen den stora skillnaden mellan en diet för välmående och långsiktiga mål och en diet för att nå en specifik vikt eller kroppsfettprocent till ett förutbestämt datum.

Träna Styrka

En dag i början på juni hittade jag ett mail med rubriken ”Sugen på att börja blogga på tranatyrka?” i min inbox. ”Självklart!” tänkte jag och nappade direkt! Jag hade ändå lekt med tankarna att börja utveckla mitt skrivande lite mer och möjligen börja söka mig till tidningar eller liknande, då kom det här erbjudandet helt perfekt! Skulle du av någon anledning inte ha hört talas om "Träna Styrka" förrän nu så tycker jag absolut att du ska ta dig en närmre titt på bloggen. Passa även på att gilla Träna Styrka på facebook, för ett flertal läsvarda länkar kring kost, träning och hälsa varje dag!

Fram tills nu har det varit Jacob Gudiols alldeles egna blogg där han delar med sig av sina tankar kring kost, träning och hälsa. Han skriver flera informativa artiklar i veckan. I dessa rapporterar och granskar han mycket av den senaste forskningen inom området. Och från och med nu ska jag få bidra med min kompetens där med!

I mailet beskrev Jacob precis hur han hade tänkt sig att samarbetet ska gå till och varför han ville ha med mig på Träna Styrka. I Jacobs introduktion av mig på bloggen så förklarade han att en av anledningarna till att han rekryterade mig var att han ville ha någon som skulle hålla kvar honom på mattan och bidra med andra synvinklar. Han vill helt enkelt undvika den genomgående trenden i fitnessbranschen där många stora profiler, en efter en, börjar flippa och skriva galen humbug. Poliquin är nog ett av de bästa exemplen här. Han har hjälp massvis med atleter till internationella guldmedaljer genom sina år, men på senare går det inte att ta sig igenom någon av hans texter utan att ha bullshit-filtret på högsta känslighet.

Så förutom att ha någon som bidrar med fler texter till läsarna så ville han ha någon som kritiskt kan se över hans egna texter innan de läggs upp. Därför tror jag också att han främst har rekryterat mig på

Jacob och jag på SM-veckan i Halmstad.
Det här med ett naturligt leende för
kameran är inte riktigt min grej..
Antingen brukar det bli Borat-smile
eller inget alls.  

grund av mitt sätt att tänka och resonera mer än min kunskapsnivå. Jag tycker nämligen att det finns massvis med kunnigare personer än mig där ute inom det här området. Däremot har jag en känsla av att min resonemangsförmåga är något som lyfter ut mig från mängden lite.

Nu kanske jag upprepar mig lite, men jag måste säga att Jacob Gudiol och Niklas Neumann är personer som har inspirerat och präglat mig starkt, både innan och under min utbildning. Då var det främst via deras sida traningslara.se och deras aktivitet på diverse forum. Att någon med så mycket kunskap och med så vassa tankegångar som Jacob nu värderar min resonemangsförmåga så pass högt att han tycker att min medverkan höja kvalitén på hans texter betyder mycket för mig.

Som gengäld får jag otroligt mycket hjälp av Jacob när jag skriver mina texter på Träna Styrka. Om det är något Jacob verkligen kan så är det att skriva ett lättläst internet-språk samtidigt som han fortfarande är vetenskapligt korrekt. Vanligtvis är det så att ju mer man förenklar något ju mer information tar man bort och desto längre kommer man ifrån sanningen. 

Att hitta en bra kompromiss mellan korrekthet och förståelighet (vilket konstigt ord..) är nog bland det svåraste och viktigaste när det gäller att skriva på internet, tror jag. Det kvittar nämligen hur bra budskap jag försöker förmedla om det endast är en lite bråkdel av mina potentiella läsare som kan förstå den. Samtidigt får jag inte förenkla saker så mycket så att de blir fel; tänk LCHF’arnas ”mer insulin = mer fettinlagring”-humbug. 

I skrivande stund har jag bara hunnit lägga upp ett inlägg på Träna Styrka, men samtidigt jobbat med en 2-delad artikel i mer än en månad. Ska man verkligen vara vetenskapligt korrekt och få bra ett flöde på texten så tar det lite tid att få ihop ett vettigt inlägg, iaf till en början. Jag hoppas ni har lika mycket tålamod med mig som Jacob! Snart så kommer jag belöna er med läsvärda texter på regelbunden basis!

Samtidigt som de flesta av mina mer informativa inlägg kommer hamna på Träna Styrka framöver så kommer den här bloggen ge lite mer utrymme för galet spekulerande samt kanske lite mer om just min träning och min kosthållning.

Fysiken

Kontraktet är påskrivet och klart! Nu i augusti kommer jag börja jobba som PT på Fysiken i Göteborg! Jag får se hur det utvecklar sig, men antagligen kommer jag vistas både på anläggningen vid kaserntorget och vid gibraltargatan. Dessutom kommer jag nog även vistas i den nya CrossFit-lokalen som håller på att byggas på andra långgatan också!

Anledningarna till flytten till Fysiken är flera. Främst av allt är det nog utrustningen som lockade dit mig. Lyftplattformar, squat rack’s, fria vikter i form av bumper plates, TRX, kettlebells och boxar i överflöd! Att dessutom killarna från Q&A Performance håller till där är ytterligare ett stort plus.

Q&A-gänget. Jag lovar, de är inte så stela och stekiga som de ser ut att vara på bilden! ;)

”Surround yourself with people who take their work seriously, but not themselves, those who work hard and play hard.” - Colin Powell

Är det något jag har insett under de fyra åren här i Halmstad, så är det att jag lär mig absolut mest när jag interagerar och diskuterar med andra som har liknande intressen och ambitioner som jag. Och de flesta av dessa diskussioner brukade ske just på gymmet eller på väg dit eller därifrån.

Hittills är det främst Emil Edmar som jag har diskuterat med av killarna i det gänget. Vad jag uppskattade mest i några av de diskussionerna som vi har haft är att vi kan vara av olika åsikt om t.ex. en träningsfilosofi, samtidigt som vi rationellt kan diskutera kring den och respektera varandras synsätt.

“Whatever you do in life, surround yourself with smart people who'll argue with you.” - John Wooden

Så på samma sätt som Jacob vill ha med mig på Träna Styrka för att ha någon som på ett smart sätt ifrågasätter hans tankegångar så uppskattar jag de samma kvalitéerna hos mina arbetskollegor. 

Flytt till Göteborg

Nu är det äntligen dags att jag tar mig till Göteborg också! Efter ett års pendlande för träning med klienterna i Långedrag samtidigt som jag läste min magister här i Halmstad så ska det bli skönt att slippa resa i sammanlagt mer än fyra timmar för ett arbetspass.

Med tanke på att det inte är allt för enkelt att hitta billiga boenden någorlunda centralt i Göteborg så kommer jag få nöja mig med att bo i ett litet sommarhus i Lerum den första tiden. Jag kommer alltså inte helt ifrån pendlandet än, men jag kan åtminstone halvera min resetid!

Mitt nya crib för de kommander månaderna!

Om du känner till någon som vill hyra ut en lägenhet eller ett rum i eller nära Göteborg, helst under 4000kr/månad så skulle jag vara mer en tacksam för alla tips jag kan få!

Har du frågor och funderingar om något? Släng in en kommentar här nedanför! Eller ännu bättre; kom och hälsa på mig på Fysiken framöver!

Kampen mot (att bli) Besserwissern

Jag kan numera säga att jag har 4 års högskolestudier inom området träning, kost och hälsa i bagaget. Ser jag det som ett kvitto på att jag är bra på min sak? Absolut inte. Är det ett kvitto på att jag har ett gediget intresse inom det studerade området? Möjligtvis.

På senare år har jag börjat bli allt mindre imponerad av diverse akademiska titlar (för att inte prata om diverse licenser från kurser på några dagar/veckor), eftersom jag har lärt känna och hört om allt för många som har läst långa utbildningar och som har samlat på sig häftiga titlar men som ändå inte verkar ha särskilt bra koll på det de pratar om. Eller som gör riktigt korkade saker. (Klicka här för ett utmärkt exempel)

 "Man kan ju gå en massa utbildningar oså... Men är man dum i huvudet innan lär man ju vara det efter också" - Philip Johansson
(Jag har faktiskt ingen aning om vem det här är, men jag tyckte att kommentaren passade in ganska bra här.)

Samtidigt känner jag även en del individer som inte har någon akademisk grund alls men som har lyckats hitta de rätta kunskapskällorna och/eller mentorerna och därmed byggt upp en gedigen kunskapsnivå helt utanför det akademiska skolsystemet.

Det jag vill säga är att de akademiska åren i sig inte betyder någonting i mina ögon, så länge som jag inte ser att det finns ett djupt intresse och engagemang för ämnet hos personen i fråga. Det enda som de åren bevisar är att ämnet i fråga inte har varit tråkigt nog (och/eller att livet efter utbildningen lockar med tillräckligt många förmåner) för att det skulle ha varit lönt att avbryta studierna i förmån för något annat.

Sett till min egen inlärningsprocess de senaste 4 åren så skulle jag vilja påstå att 80-90% av det (viktigaste) som jag har lärt mig har jag läst på eget bevåg. Det är alltså böcker, artiklar, podcasts och konversationer med andra studenter och yrkesmän som inte har varit del av utbildningen, som har bidragit till den absolut största delen av kunskapen som jag har samlat på mig igenom dessa år.

Högskolans främsta roll i min utveckling har varit: 1. Bidra med inspiration för områden att fördjupa sig i. 2. Vara en samlingsplats för individer med liknande intresse och engagemang för ämnet; och slutligen 3. Att ingående introducera mig till den vetenskapliga processen.

Mitt sätt att resonera har till väldigt stor del präglats av förståelsen och uppskattningen av denna process. Det i kombination med att jag har följt (och fortfarande följer) andra kritiska tänkare inom branschen, såsom Jacob Gudiol, Nicklas Neumann, Alan Aragon, Jonathan Fass, Martin Berkhan, Nick Tumminello och Mike Boyle (för att bara nämna några stycken), har format mig till den jag är idag.

Genom att studera diskussioner och själv delta i dem med de ovannämnda personerna så har jag även lärt mig att ganska snabbt kunna urskilja om en debattör är en besserwisser eller om den faktiskt värdesätter diskussionen som ett medel att höja kunskapsnivån hos alla deltagare i diskussionen (även sin egna).

Besserwissern

Besserwissers finns i alla möjliga former och variationer, och går att hitta lite var som helst, även om deras närvaro märks som tydligast på nätet. Den här artikeln kommer därför främst fokusera på just besserwissers på nätet.

Som sagt så finns det en del olika typer av besserwissers. Vissa är helt okunniga men lever i en illusion om att de skulle vara jättekunniga (detta kan vara ganska framträdande i just kost-branschen där många lekmän tycks kunna ALLT om kost efter att ha läst någon enstaka bok om t.ex. LCHF), medan andra (och det här är det mest tragiska) faktiskt är ganska kunniga men deras kunnighet har övergått i en arrogans som gör dem blinda för ny kunskap och andra synvinklar om ett visst ämne.

När den typen av besserwissers väljer att gå in i en diskussion med någon så existerar inte möjligheten att de själva skulle kunna ha fel i sitt resonemang. Om motparten inte håller med om en punkt så är de enda möjliga förklaringarna att motparten antingen inte har samma kunskapsnivå eller att denne helt förstår resonemanget.

Stöter man på den typen av besserwissers i verkliga livet så är risken stor att man aldrig ens kommer att få komma till tals, eftersom deras arrogans ofta hänger ihop med en förmåga att överrösta alla andra i sin iver om att förklara sin ståndpunkt om och om igen.

Den stora bristen i besserwissernas pedagogik ligger i att de sällan egentligen bryr sig om motparten verkligen förstår eller inte. Konversationens främsta syfte är att stärka det egna egot och auktoriteten. Det handlar alltså om att få möjligheten att läxa upp någon annan, istället för att ta vara på konversationen som ett tillfälle där man faktiskt höjer sin egna och motpartens kunskapsnivå. (Och ja, någon som är pedagogisk och kunnig inom ett område kan även ta lärdom av konversationer med mindre kunniga individer.)

För att sammanfatta det hela så presenterar jag:

 

6 tecken på att du har mött på en besserwisser på nätet! 

1. Besserwissern gör inga större ansträngningar för att förstå din synvinkel på problemet, samtidigt som den kan förkasta din synvinkel genom att helt enkelt kalla den föråldrad eller att du inte klarar av att tänka "utanför boxen". Att definiera "boxen" låter den dock bli.
2. Besserwissern gör antydanden om att du inte har förstått argumentet (ofta med högfärdig ton), men ”orkar inte” att förklara mer ingående.
3. Besserwissern kan komma med undanflykter om hur upptagen den är, och att den inte har tid att svara mer ingående. Ändå kan den kommentaren följas av ett flertal långa kommentarer utan substans, gärna med lite falsk vänlighet också. Det kan låta som följande: ”Jag ska ha ytterligare 6 klienter idag, så jag har ingen tid att gnabba om det här nu, men ha en trevlig helg grabbar!”
4. Besserwissern lutar sig tillbaka på sin egen auktoritet. Den kanske nämner att den har en viss titel, har haft x-antal klienter eller gjort något i x-antal år och därför bör kunna sin sak. Den anser alltså att erfarenheten är ett frikort för att slippa styrka sina påståenden med riktiga bevis.
5. När besserwissern börja känna sig slagen i en offentlig debatt så föreslår den att du hör av dig till den personligen ifall du har ytterligare frågor. Att offentligt medge att den har haft fel eller uttryckt sig otydligt skulle nu tära alldeles för mycket på egot, därför försöker den att rädda situationen på ett mildare sätt som förhoppningsvis får dig som ifrågasättande debattör att sluta ställa en massa jobbiga frågor i offentligheten.
6. Främst av allt: En besserwisser uppfyller väldigt sällan rekvisiten för vad som krävs för en rationell konversation, då den sällan går in i en diskussion med inställningen att ändra sin åsikt eller sluta använda sina argument om de kan motbevisas av motparten.

Som jag förklarade i min artikel ”Svart eller Vitt – bekämpadina fördomar och börja se grånyanserna” så brukar de individer som verkligen sitter inne med mycket kunskap ofta vara ganska ödmjuka och säga ”jag vet inte” oftare än de med mindre kunskap. De kommer ofta till insikten: ”Ju mer jag kan, ju mer inser jag vad jag inte kan.” och förstår även att forskningen, framförallt inom kost och träning, kan svänga ganska ordentligt när forskarnas mätmetoder förbättras med åren.

Om den typen av individer är pedagogiskt skickliga och har en inre strävan efter att alltid förbättras, så kommer de tackla varje debatt som ett tillfälle att höja sin kunskapsnivå. Till skillnad från besserwissern, så tar sig den skickliga pedagogen tiden att ställa fler frågor till motparten för att verkligen se till att förstå motpartens ståndpunkt innan den börjar med att lägga fram eventuella motargument. Och skulle det vara så att motparten inte förstår resonemanget så tar den skickliga pedagogen reda på VARFÖR motparten inte förstår, och försöker då omformulera sig utifrån detta.

När jag började skriva den här texten så såg jag den mest som ett sätt att få ventilera lite tankar i gammal hederlig ”Do you know what really grinds my gears?”-anda. Till slut insåg jag dock att det, per mina egna definitioner, skulle göra mig till en besserwisser och det vore ju lite väl ironiskt.

Jag hade dock redan från början planerat att ha med styckena om hur de verkligen kunniga och pedagogiska individerna för sina diskussioner, men jag insåg inte riktigt vilken djupare innebörd texten egentligen ha. Till slut kom jag dock fram till följande:

1. Hjälpa personer som dras in i konversationer med en besserwisser att spara på energin som den typen av konversation kan kosta och bara släppa diskussionen helt. (Eventuellt kanske länka till den här texten ifall man tror att personen har tillräckligt med självinsikt för att ta åt sig av den på ett positivt sätt. ;) ) 
2. Hjälpa personer att inse när de själva beter sig som en besserwisser. Det här tycker jag nämligen är en väldigt viktig poäng, ffa för den kategorin besserwissers som faktiskt är ganska kunniga. Nu är tyvärr inte självinsikt något som den renodlade besserwissern har särskilt mycket av, men ibland kan även de som kanske inte är riktiga besserwissers bete sig som besserwissers och därmed riskera att deras budskap inte når fram på det viset som de hade önskat. Jag vet nämligen om att jag själv kan framstå som en besserwisser ibland, ffa om diskussionen blir lite hätsk och jag känner mig provocerad. Då är jag tacksam för att jag har uppriktiga vänner som drar ner mig på jorden igen och talar om det för mig.

Så stanna till lite kort och fundera på när du senast hade en, kanske något laddad, konversation med någon som kanske inte var lika kunnig som du inom det diskuterade området eller som helt enkelt inte kunde förstå din ståndpunkt. Tog du vara på diskussionen för att lära dig något? Gjorde du verkligen vad som krävdes för att motparten skulle kunna förstå ditt budskap, eller hånade du kanske motparten i ett försök att hävda din position?

 

Slutord

På samma sätt som det gäller att känna igen sina egna fördomar för att kunna se på saker objektivt (vilket jag beskrev i min Svart eller Vitt-artikel), så gäller det att inse när ens känslor börjar påverka ens diskussionsförmåga. Ingen är perfekt, men det är först när man är medveten om sina brister som man kan åtgärda dem också! Som med så mycket annat så kommer man alltså även här en ganska bra bit bara man har lite självinsikt!

Vad tycker du? Kommentera och tyck till!  
Följ mig på Twitter eller gå med i vår facebookgrupp MST-Mythbusters! Mer samlad kompetens hittar du ingen annanstans på svenska facebooksidor! 

Svart eller Vitt - Bekämpa dina fördomar och börja se grånyanserna!

Tillägg den 12/9: I slutet av artikeln har jag lagt till ett riktigt bra videoklipp (på engelska) som på ett väldigt pedagogiskt sätt förklarar vad vetenskap är och vilka enorma fel som kan uppstå om man drar slutsatser från den utan att ha de rätta kunskaperna. Känns som att klippet borde vara obligatoriskt för alla av Aftonbladets journalister...

Idag börjar jag min 7e termin på högskolan i Halmstad och jag känner mig riktigt taggad inför det! Det känns helt underbart att både kunna jobba med och samtidigt studera ett ämne man verkligen brinner för. Men nog med small-talk! Den följande artikeln kommer handla om några av de absolut viktigaste egenskaperna som jag har lärt mig de senaste åren, nämligen att kunna se grånyanser där andra bara ser svart eller vitt, och att kunna urskilja experterna från kvacksalvarna!  


Faran med att bli passionerad om något

För inte så länge sen så kraschade min ca. 4 år gamla laptop. Efter att jag kanske inte hade varit allt för finkänslig med den den senaste tiden så hängde den sig en vacker kväll, och när jag ville starta om den så stannade den alltid vid samma skede. I hopp om några kloka tips av mina kunniga vänner så la jag upp bilden som ni kan se här till höger.

Den första kommentaren jag fick var "Köp en mac för satan! Haha", och vips så var diskussionen i full fart! Det finns få ämnen som är så polariserande som Apples produkter! 

Ena sidan älskar dem och tycker att det är de bästa prylarna i alla kategorier, och den andra sidan menar att man inte kan använda Mac-datorer till nånting. Det är dock framför allt "Mac-människorna" som har en tendens att, som en av mina vänner så fint poängterade, vara som "pingstkyrkoherdar". Jag tyckte att den formuleringen var rätt kul, och var inte sen med att flika in med: "Dagens fråga: 'Vad har Mac-människor, LCHF'are, gemene CrossFit-medlem och pingstkyrkoherdar gemensamt?' "

Om det inte är glasklart vad jag försökte lyfta fram där, så är det att just dessa grupper ofta vimlar av individer som har blivit så passionerade om något att de inte längre kan se objektivt på saken i fråga. Framförallt om det gäller något som har förändrat deras liv till det bättre. Med det sagt så menar jag givetvis inte att alla individer i de ovannämnda grupperna har de tendenserna.

Människan som varelse tenderar till att ha överdriven tro i det som har förändrat just hennes liv. Vetenskap spelar i det läget en mindre roll. Om individen är övertygad om att det vad den har varit med om är det enda rätta så kommer detta väga tyngre än alla andra "bevis" man kan lägga fram.

Vi vill ha fasta bevis för att något funkar. Vetenskapliga texter kan ofta vara för abstrakta, förvirrande och alldeles för svåra att tolka rätt om man inte har de rätta bakgrundskunskaperna. Vilken typ av bevis är då de starkaste för gemene man/kvinna? Givetvis det man kan se med egna ögon och uppleva med den egna kroppen. Just den typen av frälsning är speciellt vanlig i min bransch. Eftersom förändringar inom individens kost- och/eller träningsvanor ofta kan resultera en väldigt stora livsstilsförändringar.

Jules i Pulp Fiction är övertygad om att han var med om ett mirakel. Inte nog med att ingenting som någon annan
skulle säga skulle kunna ändra hans tro, så är han väldigt angelägen i att även hans kollega, Vince,
ska inse att de precis har varit med om ett mirakel.

Leigh Peele nämnde i någon av hennes podcasts att det inte finns någon annan bransch där lekman tycks sig ha så bra koll på saker som inom kostvetenskapen/nutrition. Efter att ha läst någon enstaka bok om t.ex. LCHF så finns det många som anser sig vara experter inom kostområdet. Och jag tycker knappt att man kan klandra individerna i fråga. 

Många av böckerna som skrivs i fitness-branschen idag är skrivna på ett såpass övertygande sätt att det är svårt att inte bli hjärntvättad om man inte har kunskaperna för att granska dessa texter på ett kritiskt sätt. I allt fler böcker har författarna börjat förklara de fysiologiska processerna som gör just deras nya diet så mycket bättre alla andra, utan att grunda dessa i faktisk litteratur. 

Ofta grundas deras låtsas-fysiologi på alldeles förhastade slutsatser av diverse studier och spekulationer om vad studiernas resultat kan implementeras till. Det värsta är dock att dessa författare sällan skriver att de spekulerar om något, utan de påstår att det de säger är fakta! Här får ni ett praktexempel på en bok som passar in i den ovannämnda kategorin:

Jacob Gudiol har recencerat den här boken med en
väldigt utförlig artikelserie under namnet "Taubes skitsnack"

Nu kanske du undrar hur man ska bära sig åt för att kunna ta till sig kunskap på ett objektivt sätt utan att bli för passionerad om något och/eller bli hjärntvättat av någon? Det första steget är att bli medveten om dina egna fördomar ("bias" på engelska). Först då kan du börja jobba runt dessa. 

"Recognising your own biases is a fundamental requirement for being a critical thinker." - Albert Einsten

Alla har fördomar. Även om man aktivt försöker undvika dem. Men det är ok, så länge man är medveten om det! Man kan nämligen inte ta itu med ett problem förrän man vet att det existerar.

Nästa steg skulle vara att lära sig hur vetenskapsmetodik fungerar samt grunderna i statistik, för att sedan kunna tolka studier på ett bra sätt. Nu har dock inte alla den tiden och det engagemanget som krävs för att sätta sig in i allt som har med den vetenskapliga processen att göra. Därför blir det näst-bästa alternativet att hitta duktiga personer som kan granska vetenskapen och som delar med sig av den på ett förståeligt sätt. Men hur ska man veta vem man kan lita på?



Att urskilja experterna från kvacksalvarna

Allt eftersom åren har gått här i Halmstad så har jag lärt mig att urskilja de som verkligen är pålästa inom sina områden från de som TROR att de är det. Det gäller både föreläsare som vi har haft på utbildningen och diverse ikoner på nätet. Du kanske tycker att det följande låter konstigt, men det som kännetecknar de mest kunniga människorna som jag har stött på under åren, både i verkliga livet och på nätet, är att de använder sig relativt ofta av fraserna "Jag vet inte", "Det beror på" och "Vad jag vet, så..." 

Jag tror att jag har delat med mig av den här frasen tidigare, om inte så kommer den här igen: "Ju mer jag vet, ju mer inser jag vad jag inte vet." Det är nog något som de flesta som håller på med någon typ av forskning håller med om. De inser att dagens sanningar mycket väl kan bli motbevisade i framtiden, och att varje nytt svar på en fråga skapar desto fler följdfrågor.  

Bret Contreras skrev i en av hans artiklar att det som imponerar mest på honom när han läser andras arbeten är inte nödvändigtvis vad man säger, utan vad man inte säger. Han skrev såhär:

"Working toward a PhD and reading tons of research does several things. First, it humbles you and helps you learn how to make appropriate claims. Second, it makes you more “evidence-based” and gives you an appreciation for the different types of evidence and hierarchy thereof. Third, it greatly increases your knowledge. These days I read various blogs/articles and I’m always amazed at the things fitness pro’s claim to be true. When someone becomes a true expert on a particular topic, I’m equally impressed by the things they don’t say than the things they do say. A majority of fitness folks are for lack of better terminology too ignorant to know what they don’t know and promote pseudoscience like it’s going out of style."

När du väl söker information eller kunniga personer att lita på så handlar det om att se hur de uttrycker sig. Framförallt om personerna i fråga försöker sälja något. Det är oftast de som verkar som mest säkra på sin sak. Det är de som har mest "fakta". Sedan kan du även kolla hur de reagerar på följdfrågor och kritik.

Fritt översatt och sammanfattat: Okunskap föder oftare ett starkt självförtroende än vad kunskap gör.

 

Hur man handskas med kritik

När jag för ett tag sen lämnade en något kritisk kommentar på en träningssajt, angående "skitmat" vid bulk, så blev jag genast påhoppad av en av författarens fans. Killen i fråga skrev att han hade läst lite i min "webdagbok" och menade att det inte alls är bäst för nybörjare att köra många reps för att lära sig teknik (angående lite påståenden från min del i min artikel "Varför man inte blir stor av att lyfta tungt!"). Enligt honom fanns det tydligen bara EN rätt väg att gå. Han menade att man bör göra som styrke- och tynglyftare och göra få repetitioner på relativt lätt vikt. Och det stämmer givetvis för den typen av individer. Där pratar man dock om lite mer vana utövare, eller väldigt komplexa lyft. Om tyngdlyftare kör 3or-5or så kan man dessutom nästan kalla det för "högreps" hos dem.

Hur praktiskt det är att använda ett sådant upplägg på gemene nybörjare kan man dock diskutera om. Det är absolut en väg att gå, men jag tror att det finns effektivare tillvägagångssätt. Slutligen tror jag faktiskt att den här killen var ett klassiskt exempel av en IT-hjälte. IT-hjälten behöver inte nödvändigtvis ha en annan åsikt än protagonisten men tycker främst det är roligt att tjafsa emot bara för tjafsandets skull. Det huvudsakliga målet med kommentaren är att försöka undergräva protagonistens auktoritet.



Ett riktigt bra exempel på en sund inställning till kritik förklarade Alan Aragon här:

"The way I met Brad [Schoenfeld] is an interesting story. On a whim, I emailed him and asked if I would take a look at his peer-reviewed article titled, “Does Cardio After an Overnight Fast Maximize Fat Loss?” He gladly sent it over & gave me permission to dissect it in my research review - and I combed through it with obsessive -compulsive rigor. I felt that it was a very well-done article overall, but I also discussed aspects I felt needed more support. Instead of letting my points of contention bruise his ego, Brad actually appreciated the critique, and even thanked me for doing it. He told me that science can only move forward when we hold each other accountable for the accuracy of our material, and that challenging your peers is critical for the advancement of scientific knowledge.
I was so used to dealing with fragile egos among the top guys in the fitness field, that hearing this from Brad literally dropped my jaw to the table."

Det är precis så det ska vara!
Vill man utvecklas som skribent eller forskare så måste man även våga ha fel. Man måste släppa egot och ta lärdom av all typ av kritik som kastas emot en. Även om kritiken skulle grunda sig i missförstånd så kan det t.ex. vara ett tecken på att man behöver jobba med sin pedagogik. Börjar man se möjligheter till förbättring istället för hinder så blir resan till större kunskap betydligt enklare, OCH EFFEKTIVARE!

Tillägg den 12/9

En av de ovannämnda podcasten som jag verkligen tror kommer bli värda att följa är Bret Contreras och Jonathan Fass nystartade podcast "The Strength of Evidence". När Bret presenterade det nya projektet på sin sida så la han även upp följande klipp, som jag tycker är fruktansvärt bra! En mer pedagogisk förklaring av vad den vetenskapliga metoden går ut på får man leta efter!

Låt mig gärna få veta vad du tyckte om artikeln genom att lämna en kommentar!

Gillade du informationen i den här artikeln? Du kanske har vänner som också skulle uppskatta den?
Dela gärna artikeln med andra! Det skulle betyda mycket för mig!

Om du vill hålla dig uppdaterad om det senaste inom kost, träning och hälsa så kan du gå med i vår facebookgrupp "MST-Mythbusters" eller följ mig på Twitter!