De senaste 18 månaderna har varit rätt dåliga för mig i den
här branschen. Jag har skrivit alldeles för lite, stått stilla i min karriär,
lagt min D-uppsats på is och känner att jag i ett antal fall inte kunnat ge mina klienter
den uppmärksamhet och det engagemang som de förtjänade.
Jag är inte riktigt säker på vad det var exakt som drog ner
mig i det här träsket av lättja och utebliven motivation. Jag tänker inte gräva
i det mer än nödvändigt i det här inlägget heller, men jag misstänker att en avgörande
faktor i förfallet av min produktivitet och motivation har varit att jag, och
till viss del även andra, har haft orimligt höga förväntningar på mig. Dessa
höga förväntningar i kombination med min ringa erfarenhet som skribent blev
till slut min Akilleshäl.
“Aristotle,
Confucius and other classical philosophers propounded the principle of the
golden mean which counsels against extremism in general. The Pareto principle
or 80–20 rule explains this numerically. For example, it commonly takes 20% of the full time to complete 80% of a task
while to complete the last 20% of a task takes 80% of the effort. Achieving absolute perfection may be
impossible and so, as increasing effort results in diminishing returns, further
activity becomes increasingly inefficient.”
Genom att visa upp min korrekthet och mitt kritiska sinne i
några av mina inlägg samt i ett flertal diskussioner på nätet så lyckades jag
dra till mig uppmärksamheten av bland annat Jacob Gudiol som bjöd in mig till
att skriva på sin sida
tranastyrka. Där har jag hittills kanske bidragit med
10-15 inlägg, men det senaste inlägget är nog mist ett halvår sen nu.
Du som känner till tranastyrka, eller någon av de andra plattformarna
där Jacob uttrycker sig i skrift, vet att allt som Jacob skriver brukar vara
väldigt genomtänkt och att han praktiskt taget aldrig tar ut svängarna mer än
vad den vetenskapliga evidensen tillåter honom att göra. Därför var det som
gäst på hans sida en självklarhet för mig att jag skulle få hålla mina texter
inom ramarna för vad läsarna på tranastyrka är vana vid, nämligen lättförståelig
fakta. Utrymme för spekulationer fanns inte. För det spelar ingen roll hur
tydlig man är med att poängtera att man spekulerar kring något så finns det
alltid ett gäng tomtar som ska hålla en vid ordet sen ändå.
Försiktighetsprincipen gällde; om något kunde misstolkas så var det bättre att
skippa det.
Problemet med någon som mig som alltid har haft svårt får att
upprätthålla intresset för ett enskilt projekt under längre tid är att jag
måste känna en inre motivation till att skriva.
Min motivation brukar grunda sig i att jag kan känna att jag bidrar med något
som ingen eller väldigt få andra skulle kunna göra. Att jag fyller en lucka av
något slag. Annars så kan lika gärna någon annan som är mer begåvad i det
skriftliga få göra jobbet, då går det i alla fall betydligt snabbare.
När det gällde texterna på tranastyrka så var den största
motivatorn främst att informationen på snabbt och lättförståeligt sätt ska nå
ut till allmänheten. Och hade det varit så att jag hade varit snabb och effektiv
på att skriva så hade jag säkert kunnat upprätthålla intresset tillräckligt
länge för att skriva den typen av artiklar, men nu är jag tyvärr inte det.
Motivationen som jag fick känslan att få ut viktig information till allmänheten
var i slutändan inte tillräckligt hög för att täcka det engagemanget som
krävdes för att tillfredsställa kraven som ställdes på artiklarnas kvalité.
Nu kommer vi till slutklämmen: För att jag ska kunna skriva
bra artiklar så behöver jag både kunna skriva snabbare samt bli säkrare i min
förmåga att skriva. Och för att kunna bli det behöver jag skriva MER. Och för
att jag ska kunna upprätthålla motivationen för att skriva mer så behöver jag
känna friheten att få skriva utan att upprepade gånger behöva kontrollera varje
stycke jag skriver för grammatiska- och faktafel. (Observera att jag påbörjade
hela två maningar i rad med ordet ”och”. En grammatisk skandal som det
antagligen kommer bli mer av ett tag framöver.)
För att kunna skriva mer kvalitétsmaterial så behöver jag
helt enkelt skriva lite mer skräp ett tag. Få göra mina misstag, lära mig av
dem och låta dem göra mig till en bättre skribent.
Jag har alltså kommit fram till följande:
- Jag tror innerligt att jag har något att bidra
med för att göra samhället bättre, få människor friskare och ge dem möjligheten
att uppnå deras drömfysik utan att bli förslavade dem under någon super-restriktiv
diet. Vissa kanske jag når på individnivå. Men jag tror faktiskt att jag i
slutändan hjälper många fler om jag kan nå ut till alla fantastiska PT, coacher
och rådgivare där ute. Jag har nämligen aldrig ansett mig som någon som är bra
på att motivera människor. Jag är inte riktigt den där energiska och spralliga
typen, men det är ok. Så länge som jag kan bidra med bra information till alla
mina kollegor som är bra på just den biten så når jag ju indirekt ut till alla
deras kunder, klienter och patienter.
- Skrivandet brukar kicka igång lite av en ”god
cirkel”. När jag märker att det jag skriver tas emot väl så inspireras jag till
att dels skriva ännu mer, men även till att göra ett bättre jobb som PT,
online-coach och föreläsare.
- Genom att kontinuerligt skriva mer och mer
kommer jag även bli allt bättre och bättre på att just skriva, vilket i det
långa loppet dels kommer leda till bättre artiklar och förhoppningsvis även
fler och större skrivuppdrag.
-
Med all ärlighet, ser jag till all nonsens som sprids
på nätet, ofta av stora sidor, så känns det som att jag ändå bidrar med något som
är förhållandevis riktigt bra, även ifall jag inte är 100% nöjd med mitt arbete.
Framöver tänker jag alltså publicera fler texter, som
möjligtvis kommer vara snäppet mindre genomarbetade. Jag vågar inte ge någon
prognos om X antal inlägg i månaden, jag vill inte sätta den pressen på mig, men
tanken är att det ska komma betydligt fler texter av mig framöver. Gillar du
mina gamla texter så kan du hålla ögonen öppna framöver!