Jag lyssnade på en gammal podcast (nr 158) av "The Fitcast" här om dagen och tyckte att det var den absolut bästa jag har lyssnat på! Den här gången gästades Fitcast-gänget av Nick Tumminello. Han svarade och diskuterade kring en del läsarfrågor och lyckades i verkligen slå huvudet på spiken ett antal gånger. Några aspekter var relativt självklara men lyftes fram i ett annat ljus, medan andra gav mig en ordentlig aha-upplevelse.
Jag lägger fram några av de mest värdefulla lärdomarna man kan ta med sig av podcasten. Observera att en del av texten är en översättning av Nicks ord och lite är mina egna ord. Vill ni höra exakt vad Nick sa, så följ länken i början av texten och lyssna på podcasten. Jag rekommenderar den starkt!
Relevansen av FMS
Han börjar med att besvara en fråga om huruvida han använder FMS (functional movement screen) med sina klienter:
Efter ett tag börjar man se saker som inte borde ske. Man vet hur en viss övning ska se ut och om klientens rörelser avviker inser man att något behöver undersökas och eventuellt korrigeras. FMS'en i sig säger inte så mycket. Vissa klarar FMS'en men har ont överallt, varvid vissa andra inte klarar den, men inte behöver ha några som helst problem eller smärtor.
Jonathan Fass flikade in och nämnde att FMS blir lite som att "Training to the test". Man jobbar med klienterna så att dessa ska bli bra på just FMS-testet, utan att det behöver ge något annat. De flesta av våra klienter behöver vara bra på de övningarna vi ger dem, inte på övningarna som utgör FMS-testet.
Nick nämner därpå ett väldigt minnesvärt citat av Mark Comerford, som enligt Nick är en av världens mest kända sjukgymnaster: "There is a difference between dysfunction and the variation of normal." Låt det citatet sjunka in en stund. Vi är inte maskiner. Alla är vi olika, med olika bakgrunder och olika dagliga krav. Vem säger att alla ska röra sig på ett och samma sätt? Egen notis: Vissa sporter kan t.ex. tjäna på, något som i resten av befolkningen skulle anses som, dålig rörlighet.
Titta inte bara på en del i rörelseapparaten och säg att detta är stramt, detta är svagt, utan se på helheten. Fråga er varför det är så. Oftast är det inte bara för att personen sitter mycket eller liknande. Det är en kompensation, och kroppen vet om att det är det. Det är ett "medvetet val" i att strama åt vissa delar. Kroppen känner att det är värt att offra lite av det "optimala" rörelsemönstret för mer stabilitet. Finns det en svaghet inom ett område så vill kroppen skydda sig genom strama åt och därmed att stabilisera upp det. Det är en kontrollerad kompensation. Väljer man då att öka rörligheten inom det området så leder detta till en "okontrollerad instabilitet". Än en gång citerar Nick, Mark Comerford med: "Compensation is not a problem. It's a natural form of human motion. Uncontrolled compensation is a problem!"
Det spelar ingen roll om man kompenserar så länge man kontrollerar det väl. Man måste verkligen skilja på kontrollerad och okontrollerad kompensation, samtidigt som man måste veta var gränsen mellan dålig funktion och variationen av det normala går.
Bemötande av klienter vid screening
En poäng som Nick la fram senare fick mig att tänka på några av studenterna som jag har lärt känna på mitt program (Biomedicin inriktning Fysisk Träning):
Ska du göra en screen på någon så se för guds skull till att inte få din klient att må skit! Stå inte där och kläm ur dig "Oj, vad du faller in med knäna! Du har ju ingen aktivitet alls i sätesmuskulaturen!" eller "Du har ju ingen som helst kontroll över bålen! Det är ett under att du överhuvudtaget kom upp ur sängen idag!" Din klient kom till dig för att den är missnöjd med något i sin livssituation. Den valde att betala pengar till en vilt främmande människa för att få hjälp inom ett område som den själv antagligen inte har någon aning om. När din klient då för första gången tar steget in i gymmet så är det sista den behöver höra hur dålig den är på saker och ting! Med störst sannolikhet vet den redan om det i viss mån och sökte upp dig för att åtgärda just de problemen. Det är det som är skillnaden mellan oss tränare och forskare. Vi arbetar med människor, som har emotioner och känslor!
Deltagarna i program som detta har en stor vinstsumma i siktet och är villiga att
tolerera ett kasst bemötande.Våra klienter är med störst sannolikhet inte lika desperata.
Jonathan fliker in med:
Framförallt de tränarna/coacherna som faktiskt är lite mer pålästa vill gärna lyfta fram sig själva från gemene PT som (mitt ordval) "köpt" sin licens via någon av de kommersiella PT-skolorna. De försöker ofta etablera sig som experter inom olika områden, fram till ett skede då det har gått för långt. Slutligen vill de visa upp sin kunnighet genom att visa hur många "fel" de kan diagnostisera hos klienten. Deras iver i att kunna diagnostisera vad andra inte har upptäckt kan göra dem trångsynta och få dem att dra förhastade slutsatser.
Rörlighetsträning med varaktiga resultat
Nick förklarar hur man tränar upp rörligheten utan att hamna i den okontrollerade kompensationen:
Du ska aldrig ordinera rörlighetsträning för sig, eftersom detta försätter klienten i en ROM (range of motion = rörelseomfång) som den inte har kontroll över. Istället brukar Nick, direkt efter att klienten har genomfört sina rörlighetsövningar och därmed har fått en ny ROM, dirigera denne till att utföra en isometrisk övning för att aktivera musklerna i den nya ROM. På så vis får nervsystemet och hjärnan direkt känna på vad kroppen kan göra av den nya ROM. Gör man inte detta så kommer ett av två scenarion inträffa.
1. Nervsystemet säger: "Hey, det här läget har jag aldrig varit i tidigare. Det känns läskigt!" och ser till att musklerna snabbt spänner sig igen för att skydda kroppen från eventuella faror som den nya, okontrollerade rörligheten innebär. Vilket innebär att den nya rörligheten endast håller i sig i ett par minuter.
2. Skaderisken ökar markant, just pga den nya ROM som man inte har kontroll över. Man rör sig inom ett rörelseomfång som man inte är van vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar