Hur vi kan bekämpa extremismen

Man skulle kunna säga att extremism behöver arrogans, lathet och psykiskt svaghet för att leva och gro. Och det här gäller för allt möjligt, från dieter till politik till religion. 

Det är enkelt att ta till sig gospel från en källa och sedan tolka all konkurrerande information som ondskans ord. Att däremot kontinuerligt ifrågasätta dina egna uppfattningar kring saker och ting kräver engagemang och mod, eftersom att det innebär att du måste våga göra antagandet att du hade "fel". 

Det är därför jag anser att monoteistiska religioner är så fruktansvärt farliga. All form av skrift som är ägnad åt att MINIMERA individens egna beslutsfattande och resonerande med budskap som "det här är den enda rätta vägen" kommer bara leda till mer och mer trångsynthet och konflikter. 

Vi alla kan hjälpa till att bekämpa extremismen genom att våga erkänna och försöka minska vår egna arrogans och lathet. 

Nästa gång du frestas till att konfrontera någon med en motsatt åsikt till din egna så, snälla, utgå inte ifrån att personens åsikt drivs av dumhet eller ondska. Bemöda dig istället att ta reda på vad som leder personen till den här åsikten. Kan det vara rädsla, brist på samhörighet, brist på bra informationskällor eller är det bara bristen hos dig att förstå vad hen egentligen menar?

Om du verkligen vill hjälpa en person att ändra sin uppfattning kring något så måste det komma inifrån personen själv (tänk typ Inception). Och det sker inte genom en hätsk diskussion, framförallt om det medför förlöjligande eller dumförklarande av personen. Ställ istället de rätta frågorna som får personen att inse varför och hur den har skapat den åsikten.

Förvänta dig mer skräp från mig framöver

De senaste 18 månaderna har varit rätt dåliga för mig i den här branschen. Jag har skrivit alldeles för lite, stått stilla i min karriär, lagt min D-uppsats på is och känner att jag i ett antal fall inte kunnat ge mina klienter den uppmärksamhet och det engagemang som de förtjänade. 

Jag är inte riktigt säker på vad det var exakt som drog ner mig i det här träsket av lättja och utebliven motivation. Jag tänker inte gräva i det mer än nödvändigt i det här inlägget heller, men jag misstänker att en avgörande faktor i förfallet av min produktivitet och motivation har varit att jag, och till viss del även andra, har haft orimligt höga förväntningar på mig. Dessa höga förväntningar i kombination med min ringa erfarenhet som skribent blev till slut min Akilleshäl.

“Aristotle, Confucius and other classical philosophers propounded the principle of the golden mean which counsels against extremism in general. The Pareto principle or 80–20 rule explains this numerically. For example, it commonly takes 20% of the full time to complete 80% of a task while to complete the last 20% of a task takes 80% of the effort. Achieving absolute perfection may be impossible and so, as increasing effort results in diminishing returns, further activity becomes increasingly inefficient.”

Genom att visa upp min korrekthet och mitt kritiska sinne i några av mina inlägg samt i ett flertal diskussioner på nätet så lyckades jag dra till mig uppmärksamheten av bland annat Jacob Gudiol som bjöd in mig till att skriva på sin sida tranastyrka. Där har jag hittills kanske bidragit med 10-15 inlägg, men det senaste inlägget är nog mist ett halvår sen nu.

Du som känner till tranastyrka, eller någon av de andra plattformarna där Jacob uttrycker sig i skrift, vet att allt som Jacob skriver brukar vara väldigt genomtänkt och att han praktiskt taget aldrig tar ut svängarna mer än vad den vetenskapliga evidensen tillåter honom att göra. Därför var det som gäst på hans sida en självklarhet för mig att jag skulle få hålla mina texter inom ramarna för vad läsarna på tranastyrka är vana vid, nämligen lättförståelig fakta. Utrymme för spekulationer fanns inte. För det spelar ingen roll hur tydlig man är med att poängtera att man spekulerar kring något så finns det alltid ett gäng tomtar som ska hålla en vid ordet sen ändå. Försiktighetsprincipen gällde; om något kunde misstolkas så var det bättre att skippa det.

Problemet med någon som mig som alltid har haft svårt får att upprätthålla intresset för ett enskilt projekt under längre tid är att jag måste känna en inre motivation till att skriva.
Min motivation brukar grunda sig i att jag kan känna att jag bidrar med något som ingen eller väldigt få andra skulle kunna göra. Att jag fyller en lucka av något slag. Annars så kan lika gärna någon annan som är mer begåvad i det skriftliga få göra jobbet, då går det i alla fall betydligt snabbare.

När det gällde texterna på tranastyrka så var den största motivatorn främst att informationen på snabbt och lättförståeligt sätt ska nå ut till allmänheten. Och hade det varit så att jag hade varit snabb och effektiv på att skriva så hade jag säkert kunnat upprätthålla intresset tillräckligt länge för att skriva den typen av artiklar, men nu är jag tyvärr inte det. Motivationen som jag fick känslan att få ut viktig information till allmänheten var i slutändan inte tillräckligt hög för att täcka det engagemanget som krävdes för att tillfredsställa kraven som ställdes på artiklarnas kvalité. 

Nu kommer vi till slutklämmen: För att jag ska kunna skriva bra artiklar så behöver jag både kunna skriva snabbare samt bli säkrare i min förmåga att skriva. Och för att kunna bli det behöver jag skriva MER. Och för att jag ska kunna upprätthålla motivationen för att skriva mer så behöver jag känna friheten att få skriva utan att upprepade gånger behöva kontrollera varje stycke jag skriver för grammatiska- och faktafel. (Observera att jag påbörjade hela två maningar i rad med ordet ”och”. En grammatisk skandal som det antagligen kommer bli mer av ett tag framöver.)

För att kunna skriva mer kvalitétsmaterial så behöver jag helt enkelt skriva lite mer skräp ett tag. Få göra mina misstag, lära mig av dem och låta dem göra mig till en bättre skribent. 

Jag har alltså kommit fram till följande:

1.   Jag tror innerligt att jag har något att bidra med för att göra samhället bättre, få människor friskare och ge dem möjligheten att uppnå deras drömfysik utan att bli förslavade dem under någon super-restriktiv diet. Vissa kanske jag når på individnivå. Men jag tror faktiskt att jag i slutändan hjälper många fler om jag kan nå ut till alla fantastiska PT, coacher och rådgivare där ute. Jag har nämligen aldrig ansett mig som någon som är bra på att motivera människor. Jag är inte riktigt den där energiska och spralliga typen, men det är ok. Så länge som jag kan bidra med bra information till alla mina kollegor som är bra på just den biten så når jag ju indirekt ut till alla deras kunder, klienter och patienter.
2.   Skrivandet brukar kicka igång lite av en ”god cirkel”. När jag märker att det jag skriver tas emot väl så inspireras jag till att dels skriva ännu mer, men även till att göra ett bättre jobb som PT, online-coach och föreläsare.
3.   Genom att kontinuerligt skriva mer och mer kommer jag även bli allt bättre och bättre på att just skriva, vilket i det långa loppet dels kommer leda till bättre artiklar och förhoppningsvis även fler och större skrivuppdrag.
4.   Med all ärlighet, ser jag till all nonsens som sprids på nätet, ofta av stora sidor, så känns det som att jag ändå bidrar med något som är förhållandevis riktigt bra, även ifall jag inte är 100% nöjd med mitt arbete.

Framöver tänker jag alltså publicera fler texter, som möjligtvis kommer vara snäppet mindre genomarbetade. Jag vågar inte ge någon prognos om X antal inlägg i månaden, jag vill inte sätta den pressen på mig, men tanken är att det ska komma betydligt fler texter av mig framöver. Gillar du mina gamla texter så kan du hålla ögonen öppna framöver! 

Följ mig på twitter och instagram, och gå med i MST-Mythbusters, mer samlad kompetens hittar du i ingen annan facebookgrupp.

Eleiko Powerlifting Steg 1

För lite mer än en vecka fick jag chansen att åka ner till Halmstad för att gå Eleikos tvådagarskurs ”Powerlifting Steg 1”. Förutom att det alltid är trevligt att vidareutbilda sig så var detta ett ypperligt tillfälle att få träffa några av mina gamla studie-kompisar från mina år på Biomedicinprogrammet (inriktning fysisk träning) på Högskolan i Halmstad, så jag tackade givetvis ja. En av dem, Carl Raask, som läste en årskurs under mig, var till och med delaktig i kursen som medhjälpare / coach.

Powerlifting / Styrkelyft

Kursen ger en grundlig introduktion till sporten styrkelyft. Du får en teoretisk och praktisk genomgång av de tre tävlingslyften knäböj, bänkpress och marklyft, lär dig ett par assistansövningar till dessa lyft och får en inblick i hur styrkelyft funkar som sport samt hur dess historia ser ut i Sverige och världen.

Jag skulle säga att kursen främst riktar sig till dig som tidigare inte har varit i kontakt med styrkelyft mer än att du har kört momenten som en del av din egen eller dina klienters vanliga styrketräning. Styrkelyft är nämligen, likt många andra sporter, en sport där tekniken bland de bästa utövarna kan skilja sig en del. Därför finns det inte så jättemånga ”rätt och fel” när det gäller utförandet av de olika lyften, förutom ett fåtal grundregler, utan man hittar ett utförande som passar en bäst.

Med tanke på att det finns lite olika lyftstilar så fanns det även en del detaljer i kursen som var helt nya för mig. Några av dessa kunde gå helt emot vad många andra coacher säger inom sporten, samt mot vad jag tycker mig ha observerat när jag har tittat på lyftare på hög nivå.

När jag hör två olika argument inom något som lyftteknik i styrkelyft, ett område där det kanske inte finns en uppsjö med vetenskaplig litteratur, så brukar jag oftast gå på det argumentet med den biomekaniskt mest logiska förklaringen. Nu kan det mycket väl ha varit så att kursen medvetet hölls på en något lägre nivå och att det därför inte fanns utrymme för några större utläggningar av teorin bakom de olika tekniska detaljerna, men jag hann inte bli övertygad om allt. Med det sagt så var helgen ändå väldigt lärorik för mig och fick jag mig en och annan aha-upplevelse om till exempel varför vissa utföranden funkar bättre med dräkt och varför dessa inte funkar lika bra utan.

Är du styrkelyftare?

Ifall du redan har lite förkunskaper inom styrkelyft och kanske har blivit coachad av kunniga lyftare tidigare så kommer den här kursen främst vara ett tillfälle för att låta någon med ett annat perspektiv se över din lyftteknik. Är det just det du är ute efter så finns det nog billigare alternativ för detta. Då skulle jag snarare rekommendera att du letar reda på en annan erkänd styrkelyftsklubb i din närhet, eller andra delar av landet, där du inte har tränat ännu och kolla om du kan provträna där någon gång.

Som lyftare eller coach så kommer allt i din träningskarriär påverka ditt sätt att se på lyften. Och med tanke på hur olika varje lyftares resa är från den andre så kommer den lägga olika mycket fokus på olika detaljer i utförandet. Därför är det guld värt att låta olika utövare med olika perspektiv se över ditt utförande.Och ju längre du har tränat och coachat ju bättre blir du på att sålla ut den informationen som funkar för dig.

Det ingick även ett gäng mindre
flashiga assistansövningar i krusen. Men
humöret var hela tiden på topp!

Är du däremot nybörjare så råder jag dig att först och främst leta upp någon du litar på och följa endast den personens råd i kanske ett år eller mer tills du känner dig hyfsad trygg med lyften. I det skedet skulle för många olika synvinklar bara att förvirra dig. En kurs som denna är alldeles utmärkt i det fallet.

Slutsats 

Har du inte varit i kontakt med styrkelyft och kanske inte ha någon praktisk möjlighet att regelbundet interagera med duktiga styrkelyftare så är den här kursen något för dig. Att du dessutom får träna en hel del under kursens gång, träffa en massa likasinnade personer och få besöka Eleiko-anläggningen i vackra Halmstad är bara en bonus!

Följ mig på twitter och instagram, och gå med i MST-Mythbusters, mer samlad kompetens hittar du i ingen annan facebookgrupp. 

Det är inte SD-väljarnas fel

Följande inlägg har varken med kost eller hälsa att göra, men tar ändå upp en del psykologi och kritiskt tänkande.

Det här valet har nog väckt starka känslor hos de allra flesta. För min del är det en detalj som har dels har triggat igång lite ilska men mestadels uppgivenhet och besvikelse om människors intelligens och kompetens. Och tro det eller ej, det är varken SD eller deras väljare som är källan för dessa känslor! Nej, det är det fruktansvärt ogenomtänkta sättet som de andra politiker och andra väljare har valt att tackla SD’s framgång på.

Du får gärna kalla mig gärna naiv, men jag vägrar att tro på att 13 % av Sveriges väljare är rasister. Att SD däremot fortfarande har djupa rötter inom rasismen tvivlar jag dock inte det minsta på. Det är för många, för stora och för färska skandaler för att det skulle kunna undgå någon objektiv iakttagare.  

Att dessutom de rasister som vi har i landet med störst sannolikhet röstar SD känns inte heller som någon vild gissning. Men det är inte dessa personer som jag pratar om i det här inlägget, istället vill jag rikta strålkastarljuset mot de som har röstat på SD men som inte alls ser sig som rasister.

Valprocessen

Hur kommer det sig att någon som inte är rasist ändå röstar på ett klarligen rasistiskt parti? Kan det vara så att partiet lyfter fram frågor som andra partier väljer att ignorera?

Jag tror att det är en av ett par möjliga anledningar. Fast ”ignorera” kanske inte är helt rätt ordval här. De andra partierna bemöter ju visserligen frågorna men gör det inte på ett sakligt sätt.

Det de andra partierna istället väljer att göra är att använda ett par klassiska argumentationsfel, som till exempel ”appeal toemotion fallacy” och ”strawman fallacy”*. Det innebär att man, istället för att besvara motståndarens argument med sakliga motargument, väljer att peka på att det inte ”känns rätt” eller målar upp moståndaren som en stereotypisk person som har den här typen av åsikter. I det här fallet innebär det att de andra partierna antyder att SD är känslokalla och att de är rasister, då endast rasister har den här typen av åsikter.
*(Huruvida det i det här fallet handlar om en verklig strawman fallacy, när ideologin i grundän är rasistisk, går att diskutera.)

Hur reagerar då en icke-rasistisk väljare som anser att SD’s argument klingar logiskt i dennes öron? Jag tror att hen lägger handen på hjärtat och tänker ”Hmm, jag är inte känslokall och jag är inte rasist heller. Då gäller alltså dessa ’motargument’ inte mig.”

Har vi då en väljare som har blivit hjärntvättad med SD’s skenhelighet så kommer den endast höra argumenten från SD’s sida och motståndarnas ”motargument” betraktas bara som smutskastning. Och vet du vad som händer här näst? När SD inser att ingen kommer med sakliga motargument till deras politik så får de chansen att späda på sina fakta med en massa hittepå. Propagandamaskineriet är därmed i rullning…

Lynchstämningen efter valet

Nu är valet över. Runt en million svenskar har röstat på SD. Och vad säger Löfven om detta? ”Bara för att man får 13 procent innebär det inte att man har rätt till någon vågmästarroll, och vi kommer se till att de inte får det heller.”

Likaså menar alla andra partier att SD under inga omständigheter ska få igenom någonting av sina huvudfrågor. Det slutliga budskapet till de 13 % av svenskarna som har utfört sin folkliga plikt och rättighet att gå och rösta praktiskt taget har gjort detta i onödan.

Inte nog med att gemene icke-rasistiske SD-väljare får motta skällsord, hån och förakt av sina medmänniskor, hen får även veta att hens röst inte är värd ett skit. Så i själva verket bestraffas dessa väljare för att de har gjort det som samhället kräver av dem: Att ta ett beslut om de frågorna som de anser vara viktigast för det landet de lever i.

Vem som helst som har haft en hund, katt, varit del av ett barns uppväxt eller som har läst grundläggande psykologi vet om följande två detaljer: 

1. Bestraffning bör användas väldigt sparsamt vid försök till beteendeförändring. 

2. Om bestraffning används så är det av ytterst vikt att tydligt hänvisa till vad det felaktiga beteendet är samt se till att motparten har förstått detta.

Just nu känns det som att vi bestraffar en massa människor genom att offentligt förakta dem och hänga ut dem som rasister, utan att ha gett dem en rättvis chans att inse vad de har gjort för fel.

Är det verkligen rätt att lägga all skuld på väljarna ifall de vill ta ställning i en fråga där endast en sida verkar lägga fram fakta?
(Nu anser visserligen jag personligen att det har lagts fram en del bra sakliga motargument mot SD’s flyktingpolitik också, men med lite mer engagemang så hade man säkerligen kunnat plocka isär SD’s siffror på ett tydligare sätt och/eller lägga fram tydliga planer på hur integreringen ska förbättras.)

 

Bristfällig demokrati får extremismen att gro

Jag gillar verkligen inte SD. Jag gillar inte kostdoktorn heller. Men på samma sätt som jag inte kan klandra folk som tar kostdoktorns LCHF-propaganda som gospel ifall de ENDAST har läst hans texter, så kan jag heller inte klandra folk som röstar på SD ifall de inte har fått möjligheten att utforska andra sidan av myntet. När det gäller kostdoktorn och LCHF så kan vi vara glada för att vi har Jacob och Nicklas som kontinuerligt plockar isär hans ofta så ihåliga resonemang, men nu kom jag ifrån ämnet…

Som du kanske förstår så lägger jag skulden för SD’s framgång hos alla de övriga partierna, däribland partiet som jag själv röstade på, istället för att inbilla mig att mer än en tiondedel av Sveriges befolkning hux flux har blivit rasister på de senaste åtta åren.

Det är de andra partierna som har sett till att SD har kunnat ta den martyr-rollen som de har tagit i det här valet. I SD's reklamfilm kunde Jimmie Åkesson stoltsera med att han offrade sin egen popularitet för vårt älskade Sveriges. När han sedan i försökte debattera om flyktingpolitiken så fortsatte resterande partiledare att dra känslokorten mot honom vilket antagligen lyfte hans martyr-status ännu högre i SD-sympatisörernas ögon.

Nu har SD en vågmästarroll, vare sig Löfven vill eller inte. Även om han inte behöver samarbeta med SD så blir han tvungen att till en större utsträckning förhandla med många av de andra partierna och därmed kompromissa bort en del av sina egna värderingar. Till slut blir SD precis vad de själva har utmålat sig till att vara, Sveriges enda oppositionsparti.

Hat föder hat - Klarar du av att vara den som bryter cirkeln?

Om du är en av de som fyllda av förakt och fasa har insett att ungefär var tionde person i deras omgivning är SD-väljare så har jag en uppmaning till dig: Ta inte efter politikernas ogenomtänkta beteende genom att ignorera, censurera eller utestänga SD-väljarna, utan prata med dem! Lyssna på deras frågor och argument. Men främst av allt; besvara dessa argument med sakliga argument själv!  Och är det så att du själv inte kan svara på frågorna så bör DU engagera dig för att DINA valda politiker ska kunna besvara dem.  

Känner du en ilska över SD’s framgång så är det DINA politiker som du borde vända denna ilska emot! Det är deras bristande kommunikations- och problemlösningsförmåga som har gjort SD till Sveriges tredje största parti!

Problem löses inte genom att bara titta bort och låtsas som om de inte finns. Tunga problem kräver tungt arbete. Ett arbete som politikerna får betalt för. Därför tycker jag att du kan kräva att dina politiker gör sitt jobb!

 

Jag säger det igen, jag tror inte på att 13 % av väljarna är rasister. Därför är det så viktigt att försöka förstå VARFÖR de ändå valde SD. Att lyssna på vad de har att säga och att försöka se världen ur deras ögon. Det är först då vi kan föra en vettig diskussion.

Det finns så mycket konflikter som lätt hade kunnat lösas om båda parterna skulle bemöda sig att försöka förstå motpartens synvinkel. Tyvärr så väljer alldeles för många istället att ta den lätta vägen och se motståndaren som ”korkad” eller ”ond”. Detta skapar sedan bara en oändlig spiral av bristfällig kommunikation, ignorans och hat. 

Så när du nästa gång får för dig att gå ut med att du kräver att alla som har röstat på SD ska ta bort dig från sin vänner-lista så ber jag dig att stanna till och fundera på vad du egentligen skulle åstadkomma med detta. Vad väger tyngre, att ha möjligheten att hämta tillbaka en SD-väljare från ”the dark side” och bidra till ett mer tolerant Sverige, eller att på något sätt känna dig duktig, ren eller vad vet jag, genom att göra dig av med alla SD-väljare i din omgivning?

Crossfit, träningstrenden som världen behövde

Crossfit är awesome!

Crossfit har lyckats att skapa en gemensam fritidsaktivitet för människor i alla åldrar. En motionsform som lägger större fokus på prestation och nöje än hälsa och estetik. Syftet med Crossfit är inte att ”tone’a” kroppen eller förbättra blodvärden. Man tränar för att klara av olika utmaningar. För att kunna prestera! Allt som oftast är en fokus på prestation det bästa som du kan ha om du vill förbättra din hälsa samt förändra din fysik rent visuellt.

Kombinera allt detta med en mäktig marknadsföring och vips så har vi det senaste decenniets största fitnesstrend! Helt plötsligt har det blivit trendigt att vara väldtränad igen, och det gillar jag! Men det jag personligen gillar absolut mest med Crossfit är att det har introducerat massvis med människor till skivstångsträning.

Jag är för lat för att leta upp någon riktigt statistik men jag är säker på att det inte finns någonting annat som har fått så många att börja med skivstångsträning de senaste 30 åren som Crossfit har gjort På senaste SM-veckan i Borås så konstaterade arrangörerna att det för första gången någonsin var fler registrerade kvinnor än män i kraftsporterna styrkelyft och tynglyftning.

”Nya träningstrender är en en anledning bakom tillströmningen. Crossfit, en träningsform som innehåller moment från tyngdlyftning och styrkelyft, har de senaste åren blivit populärt och fungerat som en inkörsport till idrotterna.”  

Crossfit gör dig bra på allt, men…

I motsatsen till de flesta andra sporter där huvudfokus endast ligger på en eller två kategorier av fysiska egenskaper så försöker Crossfit ge alla kategorier samma utrymme. Du tränar snabbhet, kondition, styrka, muskeluthållighet, rörlighet, koordination och säkert en massa annat som jag har glömt bort nu. Under rätt uppsikt är det här den perfekta träningen för gemene svensson!

Ett av problemen som jag har med Crossfit är påståendet att det skulle göra dig bäst inom allt. Det stämmer givetvis inte. Kommer Crossfit hjälpa dig att nå upp till din fulla styrkepotential? Nej. Kommer Crossfit ge dig så mycket muskelmassa som du skulle kunna få? Nej. Kan Crossfit göra dig starkare och mer vältränad än 90% av alla andra ute på gymmen idag? Absolut!

Crossfit gör dig bra på allt, men inte bäst på något. Crossfit, i bemärkelsen av det klassiska upplägget av skills, WOD (workout of the day) och stretching, gör dig inte ens bäst på Crossfit. De bästa atleterna tränar nämligen enligt periodiserade upplägg och utför WOD’s relativt sällan (enligt obekräftade källor).

Med det sagt så finns det givetvis boxar med duktiga coacher som t.ex. Fysiken Crossfit där all träning är periodiserad också. Så utvecklingen går verkligen framåt på det planet.

Sammanhållning

En av Crossfitens stora styrkor är den enorma sammanhållningen som verkar uppstå i boxarna. Passens upplägg skapar nämligen de perfekta förutsättningarna för att svetsa samman en grupp människor. Just nu kommer jag inte på vad själva fenomenet kallas i psykologin. När en grupp gemensamt genomgår en svår och eventuellt smärtsam uppgift så får det gemensamma lidandet en väldigt stark sammansvetsande effekt. Till slut kommer deltagarna inte bara till boxen för träningens skull utan allt mer för själva sammanhållningens skull.

Den här effekten gäller egentligen för praktiskt taget varje lagsport där det finns en bra gruppdynamik. Men med tanke på att man i Crossfiten mer regelbundet pressar sig till sitt max så antar jag att effekten blir ännu starkare där.

Crossfit hjälper alltså att få människor att träna oftare och hårdare. Det är ju bra. Eller? Visserligen kan många av dagens motionärer tjäna på att ta i lite mer när de tränar, men mer är som du vet inte alltid bättre. Där har vi nämligen en av kritik-punkterna mot Crossfit. Den starkt utbredda filosofin om ”no pain no gain” och andra idéer som mer eller mindre uppmanar deltagarna att träna tills de spyr har lett till att annars väldigt sällsynta sjukdomstillstånd som rabdomyolys har dykt upp allt fler gånger i samband med just Crossfit. Med hjälp av gruppens ”stöd” lyckas alltså deltagarna pressa sig så långt att kroppens nedbrytning av muskelprotein förstör njurarna.

Det mest tragiska i det här är just faktumet att man verkligen inte behöver pressa sig så långt för att få bra träningsresultat. Tvärt om, det är snarare kontraproduktivt! Men den största debatten gäller nog ändå skaderisken…  

Skaderisk

      Det här kan nog vara den mest uttjatade rubriken om Crossfit. Alla sporter har en viss skaderisk. I vissa är den högre och i andra är den lägre. I slutändan handlar det om att:

1. Vara medveten om riskerna som finns.
2. Avgöra huruvida riskerna är värda resultaten och/eller nöjet som aktiviteten ger just DIG.

Det är i dessa två punkter som jag ser några av de största problemen med crossfit. Själva skaderisken är inte problemet. Ta vilken big wave-surfare, wingsuit-pilot, friklättrare eller fridykare du vill och säg ”Du vet din nästa session mycket väl kan vara ditt sista va?” och de kommer med störst sannolikhet svara med ”Jo, jag vet.” De vet vilka risker som finns, men de älskar sporten så mycket så att de skulle kunna dö för den.  

Är du som utövare medveten om vilken skaderisk du utsätter dig för i respektive övning, men anser att effekten eller nöjet som övningen medför är värt risken så har vi inget problem här. Problemet uppstår när en eller flera faktorer i den här ekvationen undanhålls eller glöms bort.

”Det är upp till var och en att inte köra längre än vad ens tekniska förmåga tillåter.”

Jag har tagit mig an det här argumentet tidigare. Till slut skrev jag såhär:

”Jag vet!
Vi skapar en sport där vi har sunda riktlinjer för hur man bör utföra delmomenten, men vi sätter det i ett system som gör det nästintill omöjligt att följa riktlinjerna! På så vis kan alla köra på för fullt, ha kul när de tränar och ifall någon skadar sig så är det individens fel för denne inte har följt riktlinjerna! #crossfit”

      Det ursprungliga argumentet brister nämligen på två områden.

1. Du kör på tid. Du har ett fåtal sekunder på dig. Du känner att du kan klämma ut en snygg repetition till eller två halvdana. Två repetitioner skulle ge dig segern/PB’t. Dina vänner hejar på för fullt för att du ska ta hem det här. Vad gör du?
   
   Den här situationen kan uppstå i många sporter. Men det är få sporter där det här momentet innebär komplexa lyft som t.ex. ryck. Har du då en riktig vinnarskalle så kommer du inte bry dig om huruvida lyften är snygga eller inte.
2. Proprioception, din förmåga att veta var dina lemmar befinner sig i förhållande till kroppen.  Muskeltrötthet försämrar denna förmåga. Även OM du bestämmer dig för att sluta med en övning när du anser att du inte kan kontrollera den tillräckligt bra längre så kommer du antagligen redan ha passerat den punkten. Det är möjligt att vi endast pratar om en skillnad på några grader i respektive led. Gör du en farmers walk eller situps så spelar det nog ingen större roll. Kastar du däremot explosivt upp en stång på raka armar med halva din kroppsvikt eller mer på stången så kan en felaktig vinkel på ett fåtal grader definitivt öka skaderisken.

Än en gång: Är du medveten om dessa risker och du tycker att träningen är värd dem så gasa på! Eller som jag även brukar säga ”Det är ok att vara korkad så länge som man är medveten om att det.” Med det vill jag inte förolämpa någon. Det gäller mig själv lika mycket. Att åka longboard ner för backarna i Slottsskogen, utan skydd, när man är lite lullig är lika kul som det är korkat. Men jag är väl medveten om det.

De flesta nybörjarna är dock sällan medvetna om dessa risker, eller har inte förmågan att utvärdera dem ordentligt. Därför anser jag att mer ansvar bör ligga på tränare och coacher som övervakar momenten. De bör dels lägga upp passen på ett sådant sätt där övningar som till exempel de olympiska lyften eller andra komplexa lyft som kräver precision och mycket kontroll inte bör köras med ett högt repsantal och framförallt inte mot slutet av passet. Det finns betydligt skonsammare och ofarligare övningar som kan användas för att köra slut på deltagarna. Utöver det så bör coacherna veta när det är dags att gå in och avbryta en deltagares set när de ser att tekniken börjar fallera.

Är du på en bra box med duktiga tränare/coacher så behöver Crossfit inte vara farligare än någon annan sport heller. 

Jag hatar inte Crossfit

Den främsta anledningen till att jag överhuvudtaget skrev det här inlägget var för att jag blev trött på allt folk som envisades med att påstå att jag hatar (eller ”hate’ar” är väl den rätta benämningen om man ska lyssna på dagens ungdomar) Crossfit så fort jag lämnade någon kritisk kommentar om saker som kunde förbättras.

Vill du höra mig svamla en massa om Crossfit, periodisk fasta och annat skoj så kan du kolla in den här podcasten som jag var med i för några månader sen.

Faktum är att när domarna på Crossfit Games godkänner lyft som det i det här klippet så skickar de indirekt ut signaler till resten av Crossfit-världen om att det är ”ok” att ett marklyft ser ut såhär. Dels kan det uppmuntra andra att tänka ”Aja, men om det verkligen är ett maxlyft så kan det få va lite (väldigt) fult.” men främst av allt så ger det den riktigt Crossfit-hatande skaran ännu mer vatten på kvarnen i sin hetsjakt. Crossfit har redan ett alldeles för dåligt rykte bland kraftsporterna och fysträningsexperterna. De behöver inte fler skandallyft som dessa.

Anammar man en gren, som marklyft, som har funnits i 60 år så tycker jag att man lika gärna kan anamma regelsystemet som grenen redan har. Utbilda sedan domarna ordentligt och se därmed till att budskap som dessa inte når ut.

Crossfit är här för att stanna

 

Jag och många av mina kollegor har insett att Crossfit är här för att stanna. Det gynnar absolut ingen att fortsätta hacka på Crossfit. För vi ska komma ihåg hur mycket folk som kör Crossfit som annars kanske skulle ha suttit hemma på soffan.  

Allting har sina för och nackdelar, men jag är säker på att den eventuella skaderisken som Crossfit kan innebära är försumbar mot hälsorisken en annars inaktiv livsstil skulle innebära. Crossfit har gjort en stor del av världens befolkning hälsosammare. Det enda som fattas är att folk som faktiskt kan något om träning kommer in i rörelsen och börjar styra upp verksamheten lite grann. Jag är därför övertygad om att lösningen på problemet är att fler duktiga tränare måste infiltrera Crossfit, kasta ut alla idiotiska idéer ur det och göra det till något som genererar resultat på ett säkert, effektivt och roligt sätt.

Vill du testa på nästa generations Crossfit så kan jag inte göra annat än att rekommendera Fysiken Crossfit!

Var med på de senaste diskussionerna om allt som har med kost, träning och hälsa att göra hos oss på MST-Mythbusters, mer samlad kompetens hittar du ingen annanstans på svenska FB-sidor! Eller följ mig på Twitter!

Är du intresserad av Online-Coaching? Kolla här.