Det är inte SD-väljarnas fel

Följande inlägg har varken med kost eller hälsa att göra, men tar ändå upp en del psykologi och kritiskt tänkande.

Det här valet har nog väckt starka känslor hos de allra flesta. För min del är det en detalj som har dels har triggat igång lite ilska men mestadels uppgivenhet och besvikelse om människors intelligens och kompetens. Och tro det eller ej, det är varken SD eller deras väljare som är källan för dessa känslor! Nej, det är det fruktansvärt ogenomtänkta sättet som de andra politiker och andra väljare har valt att tackla SD’s framgång på.

Du får gärna kalla mig gärna naiv, men jag vägrar att tro på att 13 % av Sveriges väljare är rasister. Att SD däremot fortfarande har djupa rötter inom rasismen tvivlar jag dock inte det minsta på. Det är för många, för stora och för färska skandaler för att det skulle kunna undgå någon objektiv iakttagare.  

Att dessutom de rasister som vi har i landet med störst sannolikhet röstar SD känns inte heller som någon vild gissning. Men det är inte dessa personer som jag pratar om i det här inlägget, istället vill jag rikta strålkastarljuset mot de som har röstat på SD men som inte alls ser sig som rasister.

Valprocessen

Hur kommer det sig att någon som inte är rasist ändå röstar på ett klarligen rasistiskt parti? Kan det vara så att partiet lyfter fram frågor som andra partier väljer att ignorera?

Jag tror att det är en av ett par möjliga anledningar. Fast ”ignorera” kanske inte är helt rätt ordval här. De andra partierna bemöter ju visserligen frågorna men gör det inte på ett sakligt sätt.

Det de andra partierna istället väljer att göra är att använda ett par klassiska argumentationsfel, som till exempel ”appeal toemotion fallacy” och ”strawman fallacy”*. Det innebär att man, istället för att besvara motståndarens argument med sakliga motargument, väljer att peka på att det inte ”känns rätt” eller målar upp moståndaren som en stereotypisk person som har den här typen av åsikter. I det här fallet innebär det att de andra partierna antyder att SD är känslokalla och att de är rasister, då endast rasister har den här typen av åsikter.
*(Huruvida det i det här fallet handlar om en verklig strawman fallacy, när ideologin i grundän är rasistisk, går att diskutera.)

Hur reagerar då en icke-rasistisk väljare som anser att SD’s argument klingar logiskt i dennes öron? Jag tror att hen lägger handen på hjärtat och tänker ”Hmm, jag är inte känslokall och jag är inte rasist heller. Då gäller alltså dessa ’motargument’ inte mig.”

Har vi då en väljare som har blivit hjärntvättad med SD’s skenhelighet så kommer den endast höra argumenten från SD’s sida och motståndarnas ”motargument” betraktas bara som smutskastning. Och vet du vad som händer här näst? När SD inser att ingen kommer med sakliga motargument till deras politik så får de chansen att späda på sina fakta med en massa hittepå. Propagandamaskineriet är därmed i rullning…

Lynchstämningen efter valet

Nu är valet över. Runt en million svenskar har röstat på SD. Och vad säger Löfven om detta? ”Bara för att man får 13 procent innebär det inte att man har rätt till någon vågmästarroll, och vi kommer se till att de inte får det heller.”

Likaså menar alla andra partier att SD under inga omständigheter ska få igenom någonting av sina huvudfrågor. Det slutliga budskapet till de 13 % av svenskarna som har utfört sin folkliga plikt och rättighet att gå och rösta praktiskt taget har gjort detta i onödan.

Inte nog med att gemene icke-rasistiske SD-väljare får motta skällsord, hån och förakt av sina medmänniskor, hen får även veta att hens röst inte är värd ett skit. Så i själva verket bestraffas dessa väljare för att de har gjort det som samhället kräver av dem: Att ta ett beslut om de frågorna som de anser vara viktigast för det landet de lever i.

Vem som helst som har haft en hund, katt, varit del av ett barns uppväxt eller som har läst grundläggande psykologi vet om följande två detaljer: 

1. Bestraffning bör användas väldigt sparsamt vid försök till beteendeförändring. 

2. Om bestraffning används så är det av ytterst vikt att tydligt hänvisa till vad det felaktiga beteendet är samt se till att motparten har förstått detta.

Just nu känns det som att vi bestraffar en massa människor genom att offentligt förakta dem och hänga ut dem som rasister, utan att ha gett dem en rättvis chans att inse vad de har gjort för fel.

Är det verkligen rätt att lägga all skuld på väljarna ifall de vill ta ställning i en fråga där endast en sida verkar lägga fram fakta?
(Nu anser visserligen jag personligen att det har lagts fram en del bra sakliga motargument mot SD’s flyktingpolitik också, men med lite mer engagemang så hade man säkerligen kunnat plocka isär SD’s siffror på ett tydligare sätt och/eller lägga fram tydliga planer på hur integreringen ska förbättras.)

 

Bristfällig demokrati får extremismen att gro

Jag gillar verkligen inte SD. Jag gillar inte kostdoktorn heller. Men på samma sätt som jag inte kan klandra folk som tar kostdoktorns LCHF-propaganda som gospel ifall de ENDAST har läst hans texter, så kan jag heller inte klandra folk som röstar på SD ifall de inte har fått möjligheten att utforska andra sidan av myntet. När det gäller kostdoktorn och LCHF så kan vi vara glada för att vi har Jacob och Nicklas som kontinuerligt plockar isär hans ofta så ihåliga resonemang, men nu kom jag ifrån ämnet…

Som du kanske förstår så lägger jag skulden för SD’s framgång hos alla de övriga partierna, däribland partiet som jag själv röstade på, istället för att inbilla mig att mer än en tiondedel av Sveriges befolkning hux flux har blivit rasister på de senaste åtta åren.

Det är de andra partierna som har sett till att SD har kunnat ta den martyr-rollen som de har tagit i det här valet. I SD's reklamfilm kunde Jimmie Åkesson stoltsera med att han offrade sin egen popularitet för vårt älskade Sveriges. När han sedan i försökte debattera om flyktingpolitiken så fortsatte resterande partiledare att dra känslokorten mot honom vilket antagligen lyfte hans martyr-status ännu högre i SD-sympatisörernas ögon.

Nu har SD en vågmästarroll, vare sig Löfven vill eller inte. Även om han inte behöver samarbeta med SD så blir han tvungen att till en större utsträckning förhandla med många av de andra partierna och därmed kompromissa bort en del av sina egna värderingar. Till slut blir SD precis vad de själva har utmålat sig till att vara, Sveriges enda oppositionsparti.

Hat föder hat - Klarar du av att vara den som bryter cirkeln?

Om du är en av de som fyllda av förakt och fasa har insett att ungefär var tionde person i deras omgivning är SD-väljare så har jag en uppmaning till dig: Ta inte efter politikernas ogenomtänkta beteende genom att ignorera, censurera eller utestänga SD-väljarna, utan prata med dem! Lyssna på deras frågor och argument. Men främst av allt; besvara dessa argument med sakliga argument själv!  Och är det så att du själv inte kan svara på frågorna så bör DU engagera dig för att DINA valda politiker ska kunna besvara dem.  

Känner du en ilska över SD’s framgång så är det DINA politiker som du borde vända denna ilska emot! Det är deras bristande kommunikations- och problemlösningsförmåga som har gjort SD till Sveriges tredje största parti!

Problem löses inte genom att bara titta bort och låtsas som om de inte finns. Tunga problem kräver tungt arbete. Ett arbete som politikerna får betalt för. Därför tycker jag att du kan kräva att dina politiker gör sitt jobb!

 

Jag säger det igen, jag tror inte på att 13 % av väljarna är rasister. Därför är det så viktigt att försöka förstå VARFÖR de ändå valde SD. Att lyssna på vad de har att säga och att försöka se världen ur deras ögon. Det är först då vi kan föra en vettig diskussion.

Det finns så mycket konflikter som lätt hade kunnat lösas om båda parterna skulle bemöda sig att försöka förstå motpartens synvinkel. Tyvärr så väljer alldeles för många istället att ta den lätta vägen och se motståndaren som ”korkad” eller ”ond”. Detta skapar sedan bara en oändlig spiral av bristfällig kommunikation, ignorans och hat. 

Så när du nästa gång får för dig att gå ut med att du kräver att alla som har röstat på SD ska ta bort dig från sin vänner-lista så ber jag dig att stanna till och fundera på vad du egentligen skulle åstadkomma med detta. Vad väger tyngre, att ha möjligheten att hämta tillbaka en SD-väljare från ”the dark side” och bidra till ett mer tolerant Sverige, eller att på något sätt känna dig duktig, ren eller vad vet jag, genom att göra dig av med alla SD-väljare i din omgivning?