Ett ökat proteinintag som redskap för minskad övervikt

Jag letade efter lite referenser till en annan artikel som jag skriver på för tillfället, när jag snubblade över det här arbetet som jag skrev i samband med en nutritionskurs för ett år sen. Även om språket är ganska akademiskt så hoppas jag att den kan bidra med nyttig information!

Artikelgranskning:

Ett ökat proteinintag som redskap för minskad övervikt

I följande artikelgranskning granskade jag två artiklar som på olika sätt jämförde hälsoeffekterna av ett högre proteinintag jämfört med dieter med en energifördelning likt SNR’s rekommendationer.

Syfte:

Studie A, av Layman et al. (2003) undersökte hur två olika viktminskningsdieter påverkade kroppskomposition och blodfetter hos vuxna kvinnor.

Studie B, av Weigle et al. (2005) undersökte hur ett ökat proteinintag vid bibehållen kolhydratsandel påverkade aptit och spontant kaloriintag.

Tillvägagångssätt:

I studie A deltog 24 st kvinnor i åldrarna 45 till 56 år, med ett BMI-värde på minst 26 kg/m2. Kvinnorna delades upp i två grupper, kolhydrat (CHO) eller Protein, med en CHO/Protein-ratio på > 3,5 för CHO och ~1,4 för Protein. Dieterna var isoenergiska (~1700kcal/dag) och innehöll samma mängd fett och fiber. Den slutliga energiprocentfördelningen (E%) såg ut som följande: CHO-gruppen: 16% protein, 58% kolhydrater och 26% fett; Protein-gruppen: 29% protein, 41% kolhydrater och 29% fett. Båda dieterna var rika på grönsaker (5-6 portioner/dag). Studiens design innefattade en vecka där deltagarnas basvärden togs och deras vardagliga kostvanor iakttogs. De första 4 veckorna av interventionen tillagades och serverades all föda av forskarna, samtidigt som testpersonerna (TP) undervisades om hur de kan tillaga samma mat hemma, vilket de fick göra de efterföljande 6 veckorna. Vid tidpunkterna vecka 0, 2, 4, och 10 undersöktes kroppskomposition, blod- och urinkemi, samt att matdagböcker utvärderades. På mätdagar gavs testpersonerna en standardfrukost anpassad till deras diettyp. 2 timmar efter avslutat måltid togs ett postprandialt blodvärde.

Studie B genomfördes på 19 testpersoner, varav 3 män och 16 kvinnor, i åldrarna 27-62 och med ett genomsnittligt BMI på 26,2 +/- 2,1. Kostupplägget var det samma för alla TP för varje given tidpunkt i interventionen. TP agerade därmed som sin egen kontrollgrupp. Man informerade testpersonerna om att detta inte var en viktminskningsstudie och att man inte fick delta om man hade för avsikt att gå ner i vikt. Interventionsupplägget bestod av 2 veckors isokalorisk ”bas”-diet, följt av 2 veckors isokalorisk högproteindiet, följt av 12 veckors högproteindiet utan restriktioner (ad libitum). Energifördelningen var antingen: 15% protein, 50% kolhydrater och 35% fett; (de första två veckorna) eller 30% protein, 50% kolhydrater och 20% fett (vecka 3-4 samt 5-16). TP fick dagligen svara på frågor angående mättnad och hunger. De infann sig i laboratoriet 2-3 gånger / vecka för att vägas, träffa en dietist samt hämta lagad mat för de kommande 2-3 dagarna. I fasen där TP fick äta ad libitum förseddes de med mat som täckte 15% mer än deras kaloribehov för bibehållen kroppsvikt. Mat som inte åts upp i den fasen togs med tillbaka till laboratoriet så att forskarna kunde fastställa hur mycket testpersonerna verkligen åt. Kroppskomposition, data om energiintag, vilometabolism och diverse hormonella mätningar gjordes under de sista 24 timmarna i slutet på varje fas, alltså slutet på vecka 2, 4 och 16.

Resultat:

Studie A: Efter 10 veckor skiljde sig inte minskningen i kroppsvikt mycket mellan grupperna, 7,53 +/- 1,44kg för Protein och 6,96 +/- 1,36kg för CHO. Båda grupperna tappade främst vikt i form av kroppsfett, men Protein-gruppen tappade en större andel kroppsfett (5,60 +/- 0,52kg vs. 4,74 +/- 0,65kg), och tappade mindre fettfri massa (LBM) (0,88 +/- 0,33kg vs. 1,21 +/- 0,58kg). Blodfetterna förbättrades över lag i båda grupperna. Totalt kolesterol och LDL-C minskade något mer i CHO än i Protein. HDL-C minskade till en början i båda grupperna men återvände till basnivåer efter 10 veckor. Triglycerider (TAG) minskade signifikant i Protein men förändrades inte i CHO. Båda grupperna uttryckte en generell tillfredställelse av dietplanen, dock var Protein-gruppen något nöjdare. Protein-gruppen rapporterde även en högre grad av mättnad samt en känsla av mer energi. Det var ingen skillnad i hunger mellan grupperna.

Studie B: TP rapporterade en avsevärt större mättnad och mindre hunger under vecka 3 och 4 efter övergången till den isokaloriska hög-proteindieten. Den ökade mättnaden avspeglades även i att testpersonerna minskade sitt spontana energiintag med ca 500 kcal inom de första 24 timmarna av ad libitum-fasen. Mättnad och hunger återvände till basnivåer. TP fortsatte att spontant äta färre kalorier ända till slutet av studien, vilket resulterade i en signifikant viktförlust på 4,9 +/- 0,5 kg på 12 veckor, varav 3,7 +/- 0,4kg utgjordes av kroppsfett. Leptinhalterna minskade mellan slutet av fas 2 och 3. 32% av minskningen ansågs bero på minskningen i kroppsfett. Ghrelinhalterna var signifikant högre i slutet på fas 3 jämfört med slutet på fas 1.

Slutsats inklusive egna reflektioner:

Båda studierna visade tydligt på att ett ökat proteinintag, vare sig på bekostnad av kolhydrater (studie A) eller fett (studie B) förbättrar förutsättningarna för att bli av med kroppsfett.

Studie A påvisade en klar fördel när det gäller ”partioning”, alltså minskningen i fettmassa i förhållande till minskning i fettfri massa. Studiens resultat var i linje med många föregående studier. Ett stort bekymmer med att använda högproteindieter, framförallt om de baseras på animaliska proteinkällor, är associationen mellan kolesterol, mättade fettsyror och hjärt-kärlsjukdom. Dessa associationer är dock ofta beroende på andra faktorer som totalt fett-, kalori- och fiberintag. Den här studiens högproteingrupp åt mycket animaliska proteinkällor, mer mättat fett och dubbelt så mycket kolesterol som än CHO-gruppen, ändå minskade båda grupperna sitt totala kolesterol och LDL-C med ca 10%. Detta tyder på att faktorer som t.ex. energibalans är betydligt viktigare för att ändra sina blodvärden. Väldigt anmärkningsvärt var att Protein-gruppen hade en sänkning i TAG på ca. 20%, i jämförelse med CHO som inte hade någon förändring alls. Detta var i linje med andra studier som tyder på att ett högt kolhydratsintag är kopplat till en större produktion av TAG. En ersättning av kolhydrater med protein har en positiv effekt på ration mellan TAG/HDL-C. En förbättring i den ration är direkt korrelerat med en minskning i  kranskärlssjukdom, utan förändringar i LDL-C nivåer. I den här studien förbättrades TAG/HDL-C-ration för Protein-gruppen men inte för CHO-gruppen.

Studie B visade på en aptitminskande resp. långtidsmättande effekt av protein. Minskningen i fettintag med 15 procentenheter har säkerligen också bidragit till viktförlusten i den här studien, dock kunde samma forskarteam visa upp en tidigare studie med ett identiskt upplägg som det i denna studie, fast med en minskning på 20 procentenheter av dietärt fett, men utan att ändra andelen protein i kosten. Där var viktminskningen endast 3,7 +/- 0,6kg jämfört med 4,9 +/- 0,5kg i den här studien. Detta tyder på att en ersättning av dietärt fett med protein ger mer mättnad än en ersättning med kolhydrater, vilket stämmer överens med resultaten från studie A, och många andra. En väldigt intressant observation man gjorde i den här studien var att mättnaden kvarstod fastän leptinnivåerna hade sjunkit avsevärt. Leptin är ett mättnadshormon. Sjunker leptinnivåerna i blodet så borde man bli hungrigare, vilket inte var fallet i den här studien. Forskarna förklarade fenomenet med att ett ökat proteinintag verkar ökar känsligheten för leptin i det centrala nervsystemet (CNS). Den ökade känsligheten för leptin verkar också motverka den aptithöjande effekten av förhöjda ghrelinhalterna som man uppmätte hos TP. Slutligen konstaterade forskarna att ett ökat proteinintag på 15 procentenheter vid oförändrat kolhydratintag leder till en ihållande minskning i ad libitum kaloriintag. Man förklarar även att den paradoxala viktminskningen man kunnat se i lågkolhydratsdieter kan förklaras med att ett ökat fettintag ofta per automatik bär med sig ett högre proteinintag.

I båda studier tar man upp den omdiskuterade debatten om proteinets säkerhet för njurfunktion och benhälsa. I studie A kontrollerade man urea-värden m.m. och konstaterade att njurarna hade inga problem att adaptera sig till ett proteinintag motsvarande 1,5g /kg kv. Detta är i linje med annan forskning jag har kommit över angående temat (Martin, Armstrong & Rodriguez, 2005). Mig veterligen finns det ingen forskning som hittills har visat på att ett högt proteinintag är skadligt för friska njurar. Därför tycker jag att försiktigheten kring rekommendationerna är absurd. Det finns en massa glutenintoleranta människor i världen. Bara för att just dessa, sjuka, individer inte tål vissa kolhydratskällor så betyder det inte att hela populationen ska undvika de livsmedlen. Varför ska då friska individer undvika protein när man bara kunnat påvisa negativa effekter på individer med sjuka njurar? När det gäller benskörhet så tror jag också att den moderna forskningen har kunnat visa att faran inte består. Framförallt om man tränar och därmed regelbundet belastar skelettet. Jag vet att någon annan i klassen har skrivit om det ämnet, så det ska bli intressant vad hon har kommit fram till.

Sammanfattning:

Fördelarna med ett ökat proteinintag är enligt dessa studier: högre muskelanabolism trots katabola tillstånd, mer mättnad, mindre hunger, mindre spontant kaloriintag, större fettförlust, bättre blodvärden och högre leptinkänslighet i CNS. Många av dessa attribut har dessutom bekräftats i massvis av andra studier. De två största potentiella riskerna med ett högt proteinintag (njurfunktion och benskörhet) saknar dock större vetenskaplig grund.

Den slutliga frågan är: Vilken makronutrient ska helst ersättas av protein? Att man bör öka proteinintaget vid viktminskning ser jag numera som en självklarhet, men vad man bör minska verkar inte lika självklart. Både minskning i dietärt fett och kolhydrater har visat sig vara effektivt. Jag tror starkt på individuella skillnader här. Dels personliga preferenser för matval över lag, men även upplevd mättnadskänsla.

Referenser:

Layman, D., Boileau, R., Erickson, D., Painter, J., Shiue, H., Sather, C. & Christou, D. (2003) A Reduced Ratio of Dietary Carbohydrate to Protein Improves Body Composition and Blood Lipid Profiles during Weight Loss in Adult Women. The Journal of Nutrition, 133: 411-417

Martin, W., Armstrong, L. & Rodriguez, N. (2005) Dietary protein intake and renal function. Nutrition & Metabolism, 2: 25

Weigle, D., Dreen, P., Matthys, C., Callahan, H., Meeuws, K., Burden, V. & Purnell, J. (2005) A high-protein diet induces sustained reductions in appetite, ad libitum caloric intake, and body weight despite compensatory changes in diurnal plasma leptin and ghrelin concentrations. The American Journal of Clinical Nutrition, 82: 41-8