onsdag 30 september 2015

Hur vi kan bekämpa extremismen

Man skulle kunna säga att extremism behöver arrogans, lathet och psykiskt svaghet för att leva och gro. Och det här gäller för allt möjligt, från dieter till politik till religion. 


Det är enkelt att ta till sig gospel från en källa och sedan tolka all konkurrerande information som ondskans ord. Att däremot kontinuerligt ifrågasätta dina egna uppfattningar kring saker och ting kräver engagemang och mod, eftersom att det innebär att du måste våga göra antagandet att du hade "fel". 

Det är därför jag anser att monoteistiska religioner är så fruktansvärt farliga. All form av skrift som är ägnad åt att MINIMERA individens egna beslutsfattande och resonerande med budskap som "det här är den enda rätta vägen" kommer bara leda till mer och mer trångsynthet och konflikter. 

Vi alla kan hjälpa till att bekämpa extremismen genom att våga erkänna och försöka minska vår egna arrogans och lathet. 

Nästa gång du frestas till att konfrontera någon med en motsatt åsikt till din egna så, snälla, utgå inte ifrån att personens åsikt drivs av dumhet eller ondska. Bemöda dig istället att ta reda på vad som leder personen till den här åsikten. Kan det vara rädsla, brist på samhörighet, brist på bra informationskällor eller är det bara bristen hos dig att förstå vad hen egentligen menar?
Om du verkligen vill hjälpa en person att ändra sin uppfattning kring något så måste det komma inifrån personen själv (tänk typ Inception). Och det sker inte genom en hätsk diskussion, framförallt om det medför förlöjligande eller dumförklarande av personen. Ställ istället de rätta frågorna som får personen att inse varför och hur den har skapat den åsikten.

torsdag 29 januari 2015

Förvänta dig mer skräp från mig framöver



De senaste 18 månaderna har varit rätt dåliga för mig i den här branschen. Jag har skrivit alldeles för lite, stått stilla i min karriär, lagt min D-uppsats på is och känner att jag i ett antal fall inte kunnat ge mina klienter den uppmärksamhet och det engagemang som de förtjänade. 

Jag är inte riktigt säker på vad det var exakt som drog ner mig i det här träsket av lättja och utebliven motivation. Jag tänker inte gräva i det mer än nödvändigt i det här inlägget heller, men jag misstänker att en avgörande faktor i förfallet av min produktivitet och motivation har varit att jag, och till viss del även andra, har haft orimligt höga förväntningar på mig. Dessa höga förväntningar i kombination med min ringa erfarenhet som skribent blev till slut min Akilleshäl.




“Aristotle, Confucius and other classical philosophers propounded the principle of the golden mean which counsels against extremism in general. The Pareto principle or 80–20 rule explains this numerically. For example, it commonly takes 20% of the full time to complete 80% of a task while to complete the last 20% of a task takes 80% of the effort. Achieving absolute perfection may be impossible and so, as increasing effort results in diminishing returns, further activity becomes increasingly inefficient.


Genom att visa upp min korrekthet och mitt kritiska sinne i några av mina inlägg samt i ett flertal diskussioner på nätet så lyckades jag dra till mig uppmärksamheten av bland annat Jacob Gudiol som bjöd in mig till att skriva på sin sida tranastyrka. Där har jag hittills kanske bidragit med 10-15 inlägg, men det senaste inlägget är nog mist ett halvår sen nu.

Du som känner till tranastyrka, eller någon av de andra plattformarna där Jacob uttrycker sig i skrift, vet att allt som Jacob skriver brukar vara väldigt genomtänkt och att han praktiskt taget aldrig tar ut svängarna mer än vad den vetenskapliga evidensen tillåter honom att göra. Därför var det som gäst på hans sida en självklarhet för mig att jag skulle få hålla mina texter inom ramarna för vad läsarna på tranastyrka är vana vid, nämligen lättförståelig fakta. Utrymme för spekulationer fanns inte. För det spelar ingen roll hur tydlig man är med att poängtera att man spekulerar kring något så finns det alltid ett gäng tomtar som ska hålla en vid ordet sen ändå. Försiktighetsprincipen gällde; om något kunde misstolkas så var det bättre att skippa det.

Problemet med någon som mig som alltid har haft svårt får att upprätthålla intresset för ett enskilt projekt under längre tid är att jag måste känna en inre motivation till att skriva.
Min motivation brukar grunda sig i att jag kan känna att jag bidrar med något som ingen eller väldigt få andra skulle kunna göra. Att jag fyller en lucka av något slag. Annars så kan lika gärna någon annan som är mer begåvad i det skriftliga få göra jobbet, då går det i alla fall betydligt snabbare.

När det gällde texterna på tranastyrka så var den största motivatorn främst att informationen på snabbt och lättförståeligt sätt ska nå ut till allmänheten. Och hade det varit så att jag hade varit snabb och effektiv på att skriva så hade jag säkert kunnat upprätthålla intresset tillräckligt länge för att skriva den typen av artiklar, men nu är jag tyvärr inte det. Motivationen som jag fick känslan att få ut viktig information till allmänheten var i slutändan inte tillräckligt hög för att täcka det engagemanget som krävdes för att tillfredsställa kraven som ställdes på artiklarnas kvalité. 

Nu kommer vi till slutklämmen: För att jag ska kunna skriva bra artiklar så behöver jag både kunna skriva snabbare samt bli säkrare i min förmåga att skriva. Och för att kunna bli det behöver jag skriva MER. Och för att jag ska kunna upprätthålla motivationen för att skriva mer så behöver jag känna friheten att få skriva utan att upprepade gånger behöva kontrollera varje stycke jag skriver för grammatiska- och faktafel. (Observera att jag påbörjade hela två maningar i rad med ordet ”och”. En grammatisk skandal som det antagligen kommer bli mer av ett tag framöver.)

För att kunna skriva mer kvalitétsmaterial så behöver jag helt enkelt skriva lite mer skräp ett tag. Få göra mina misstag, lära mig av dem och låta dem göra mig till en bättre skribent. 

Jag har alltså kommit fram till följande:


  1.   Jag tror innerligt att jag har något att bidra med för att göra samhället bättre, få människor friskare och ge dem möjligheten att uppnå deras drömfysik utan att bli förslavade dem under någon super-restriktiv diet. Vissa kanske jag når på individnivå. Men jag tror faktiskt att jag i slutändan hjälper många fler om jag kan nå ut till alla fantastiska PT, coacher och rådgivare där ute. Jag har nämligen aldrig ansett mig som någon som är bra på att motivera människor. Jag är inte riktigt den där energiska och spralliga typen, men det är ok. Så länge som jag kan bidra med bra information till alla mina kollegor som är bra på just den biten så når jag ju indirekt ut till alla deras kunder, klienter och patienter.
  2.   Skrivandet brukar kicka igång lite av en ”god cirkel”. När jag märker att det jag skriver tas emot väl så inspireras jag till att dels skriva ännu mer, men även till att göra ett bättre jobb som PT, online-coach och föreläsare.
  3.   Genom att kontinuerligt skriva mer och mer kommer jag även bli allt bättre och bättre på att just skriva, vilket i det långa loppet dels kommer leda till bättre artiklar och förhoppningsvis även fler och större skrivuppdrag.
  4.   Med all ärlighet, ser jag till all nonsens som sprids på nätet, ofta av stora sidor, så känns det som att jag ändå bidrar med något som är förhållandevis riktigt bra, även ifall jag inte är 100% nöjd med mitt arbete.


Framöver tänker jag alltså publicera fler texter, som möjligtvis kommer vara snäppet mindre genomarbetade. Jag vågar inte ge någon prognos om X antal inlägg i månaden, jag vill inte sätta den pressen på mig, men tanken är att det ska komma betydligt fler texter av mig framöver. Gillar du mina gamla texter så kan du hålla ögonen öppna framöver! 


Följ mig på twitter och instagram, och gå med i MST-Mythbusters, mer samlad kompetens hittar du i ingen annan facebookgrupp.